- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
202

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Nej”, svarade Varjenka och lade leende sin hand på noterna.
”Nej, vi skola ändå sjunga den.” Och hon sjöng denna visa lika
vackert och med samma kalla lugn som de föregående.

Då hon slutat, tackade alla henne åter och gingo sedan till teet.
Katja och Varjenka gingo ut i trädgården.

”Inte sant, med denna visa är något minne förknippat för er?”
frågade Katja. ”Tala inte om något för mig”, tillade hon hastigt,
”men säg mig endast, om det är fallet.”

”Varför skulle jag icke tala om det för er? Jag skall säga er
det”, svarade Varjenka enkelt och okonstlat, och utan att invänta
svaret fortsatte hon: ”Ja, det är ett minne förknippat med den,
och förr var det mycket smärtsamt för mig. Jag älskade en man
och sjöng ofta denna visa för honom.”

Utan att säga ett ord såg Katja rörd på henne med stora
vidöppna ögon.

”Jag älskade honom, och han älskade mig, men hans mor ville
det ej, så han gifte sig med en annan. Han bor numera icke långt
från oss, och jag ser honom emellanåt. Ni hade nog icke trott, att
även jag haft en roman?” sade hon och på hennes vackra ansikte
flammade upp en återstod av den eld, som — det var Katja
övertygad om — en gång i tiden säkerligen upplyst och uppvärmt hela
hennes inre.

”Varför skulle jag ha trott, att det icke varit fallet? Om jag
vore man, så skulle jag icke kunna älska någon högre än er, efter
det jag lärt känna er. Det är mig obegripligt, hur han för att
göra sin mor till viljes, kunde avstå från er och göra er olycklig;
han måtte icke ha haft något hjärta.”

”0, nej, han är en mycket god människa, och jag är ju icke
heller det minsta olycklig, jag är tvärtom lycklig. Nå, hur är det?
I dag sjunga vi väl icke mer?” frågade hon, i det hon vände sig
om mot huset.

”Vad ni är god, vad ni är god!” utbrast Katja, i det hon höll
fast henne och kysste henne. ”Om jag blott kunde vara en liten
smula lik er!”

”Varför behöver ni vara lik någon? Sådan ni är, är ni bra”,
svarade Varjenka med sitt milda, trötta leende.

”Nej, jag är inte alls bra. Men säg mig dock... Var snäll och
stanna ännu ett ögonblick och låt oss sätta oss”, sade Katja och
drog henne ned bredvid sig på bänken. ”Säg mig en sak, känns
det inte kränkande att nödgas tänka, att en man har försmått er
kärlek, icke velat ha er kärlek?”

”Men han har ju icke alls försmått den. Jag tror, att han
verkligen älskade mig. Men han var en lydig son.”

”Det kan så vara, men om han icke hade följt moderns önskan,
utan helt enkelt sin vilja?” sade Katja och kände sig medveten
om att hon hade förrått sin hemlighet.

”Då hade han handlat illa, och jag skulle icke sörja över
honom”, svarade Varjenka, som uppenbarligen förstod, att det nu
icke mer rörde sig om henne, utan om Katja.

”Men kränkningen?” sade Katja. ”Kränkningen kan man dock

202

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free