- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
207

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiotredje kapitlet - Trettiofjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

la tiden suttit och väntat på er och inte velat dricka sitt kaffe,
förrän ni kommit, ehuru han därigenom blivit riktigt matt.’ Ja,
kanske hon heller inte tyckte om, då jag helt nyligen räckte honom
pläden; det var ju något så obetydligt, likgiltigt, men han upptog det
alltid på ett sådant dumt sätt och tackade så länge för det, att jag
blev riktigt förlägen. Och så historien med mitt porträtt, som
lyckas så bra för honom. Och i all synnerhet hans förvirrade,
ömma blickar! ... Ja, det är så!” tänkte Katja i förfäran. ”Men nej,
det kan, det får icke vara! Han är ju så beklagansvärd!” sade
hon sig.

Detta tvivel fördärvade hennes glädje över det nya livet.

Trettiofjärde kapitlet.

Innan hans kur var riktigt avslutad, återvände furst
Schtscher-batzki till de sina. Efter brunnskuren i Karlsbad hade han även
avlagt besök hos bekanta i Baden och Kissingen för att, såsom han
uttryckte sig, åter få känna rysk doft.

Dagen efter sin återkomst gick fursten i sin långa överrock, med
sina ryska rynkor och sina hängande kinder, som höllos uppe av
en styv hög krage, i muntraste sinnesstämning jämte sin dotter för
att dricka brunn.

Det var en underbart vacker morgon. De propra, vänliga små
husen med trädgårdstäpporna framför, åsynen av de rödkindade,
rödarmade, glatt arbetande tyska tjänsteflickorna, därtill det klara
solskenet, allt gjorde hjärtat glatt, men ju mera de närmade sig
brunnen, desto oftare träffade de på sjuka, och åsynen av dem
verkade ännu sorgligare i det välordnade tyska livets vanliga miljö.
Katja var redan van därvid, men för fursten hade den strålande
junimorgonen och tonerna av orkestern, som spelade en vals på
modet, och i all synnerhet anblicken av de av hälsa strålande
tjänsteflickorna något så opassande och hemskt i sammanställningen
med dessa dystra, sig framsläpande liv, som kommit hit från
Europas alla håll och kanter.

Trots det att han erfor en känsla av stolthet och nästan
kände sig till mods, som om hans egen ungdom kommit tillbaka, då
han gick där med sin älsklingsdotter vid armen, så kände han sig
dock på sätt och vis generad över sin kraftiga gång och sina
robusta, välnärda lemmar. Han hade ungefär samma känsla, som
han skulle ha haft, om han oklädd trätt in i ett sällskap.

”Gör mig bekant med dina vänner”, sade han till sin dotter och
tryckte hennes arm intill sig. ”Jag har till och med fått denna
otäcka mark kär, därför att den gjort dig frisk igen. Men dystert
mycket dystert är allting här. Men vem är det där?”

Katja uppgav för honom de mötandes namn, vare sig hon gjort
bekantskap med dem eller ej. Alldeles vid ingången till
kasinoträdgården mötte de den blinda madame Berthe med någon som ledde
henne, och fursten gladde sig åt den gamla fransyskans rörda
uppsyn, då hon hörde Katjas röst. Med äkta fransk översvallande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free