- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
208

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiofjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

älskvärdhet började hon genast samtala med honom, prisade honom
lycklig, som hade en så förtjusande dotter, och höjde Katja till
skyarna, i det att hon kallade henne en skatt, en pärla, en tröstens
ängel.

”Ja, men i så fall är hon en ängel av andra graden”, svarade
fursten leende. ”Såsom ängel av första graden betecknar hon själv
mademoiselle Varjenka.”

”0, mademoiselle Varjenka, det är en sannskyldig ängel”,
instämde madame Berthe. ”Allez.”

På promenaden träffade de även Varjenka själv. Hon kom
framskyndande från motsatt håll, och i handen höll hon en elegant,
röd liten väska.

”Titta, nu har även min pappa anlänt!” sade Katja till henne.

Lika otvunget och naturligt, som hon gjorde allt, gjorde
Varjenka en hälsning, som var ett slags mellanting mellan en bugning
och en knix, och började sedan prata med fursten lika enkelt och
okonstlat, som hon talade med alla människor.

”Naturligtvis känner jag er och därtill mycket väl”, sade
fursten till henne med ett leende, på vilket Katja till sin glädje såg,
att hennes väninna behagade fadern. ”Vart har ni så bråttom?”

”Maman är här”, svarade hon, i det hon vände sig till Katja.
”Hon har inte kunnat sova på hela natten och doktorn har rått
henne att i sin rullstol åka ut i det fria. Jag har hennes
handarbete med mig.”

”Det där är således ängeln av första graden”, sade fursten, då
Varjenka avlägsnat sig.

Katja såg att han hade god lust att skämta litet om Varjenka
men inte kunde förmå sig därtill, därför att Varjenka behagat
honom så bra.

”Nu får jag väl lära känna alla dina vänner här”, tillade han.
”Även madame Stahl, om hon gör mig den äran att känna igen
mig.”

”Har du således känt henne förr, pappa?” frågade Katja
ängsligt, därför att hon hade märkt, att hans ögon fått ett ironiskt
uttryck, då han talat om madame Stahl.

”Jag kände hennes man och henne htet, innan hon ännu blev
pietist.”

”Pietist, vad är det, pappa?” frågade Katja. Hon kände sig
riktigt förskräckt över att det, som hon skattade så högt hos fru
Stahl, över huvud taget hade en särskild benämning.

”Det vet jag själv inte så noga. Jag vet endast, att hon tackar
Gud för allt, för varje olycka . . . Till och med för att hennes
man dött, tackar hon Gud. Ja, och det förefaller litet löjligt,
eftersom de kommo mycket illa överens . . . Vem är det där? Ett
eländigt utseende?” sade han, då han såg en sjuk, en högväxt man
i brun rock och vita benkläder, som satt på en bänk. Denna herre
lyfte på halmhatten, som han bar på sitt tunna, lockiga hår;
därvid blev synlig en hög panna, på vilken en röd strimma
framträdde efter hatten.

”Det är målaren Petrov”, svarade Katja rodnande. ”Och där
208

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free