Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är hans fru”, tillade hon och utpekade Anna Pavlovna, vilken
liksom avsiktligt sprang efter ett litet barn i samma ögonblick som
de kommo närmare.
”Så eländig han ser ut och ett sådant gott ansikte han har!” sade
fursten. ”Varför gick du inte fram till honom. Han tycktes vilja
säga dig något.”
”Nå, då gå vi fram”, svarade Katja och vände beslutsamt om.
Hur står det till i dag?” frågade hon den sjuke.
Stödjande sig på sin käpp, reste Petrov sig upp och såg skyggt
på fursten.
”Det här är min dotter”, sade fursten. ”Tillåt mig göra er
bekantskap.”
Målaren bugade sig och smålog, varvid hans vita, underbart
glänsande tänder blevo synliga.
”Vi väntade på er i går, prinsessa”, sade han till Katja.
Han vacklade, då han sade det, och försökte sedan genom ett
upprepande av denna rörelse få det att se ut, som om han först
gjort det med avsikt.
”Jag ville komma, men Varjenka sade mig, att Anna Pavlovna lät
hälsa, att ni uppgivit tanken på utflykten.”
”Uppgivit!” svarade Petrov, som blev alldeles röd i ansiktet och
genast började hosta. Han sökte med blicken hustrun. ”Anna,
Anna!” ropade han högt, och på hans magra, vita hals framträdde
tjocka ådror, som rep.
Anna Pavlovna kom fram till dem.
”Hur kunde du låta hälsa prinsessan, att vi inte skulle fara
ut?” viskade han i retlig ton.
”God morgon, prinsessa”, sade Anna Pavlovna med ett forcerat
leende, som var alldeles olikt hennes forna uppträdande. ”Det är
mig mycket angenämt att göra er bekantskap”, vände hon sig till
fursten. ”Ni har redan länge varit väntad här, furste.”
”Hur kunde du låta hälsa prinsessan, att vi inte skulle bege oss
ut?” viskade den sjuke hest och i ännu mera vredgad ton; hans
sinnesrörelse tilltog uppenbarligen ännu mer därigenom att rösten svek
honom, så att han icke förmådde ge det önskade uttrycket åt det,
som han ville säga.
”Min Gud! Jag tänkte, att vi inte skulle fara”, svarade hustrun
i förargad ton.
”Hur kunde du tänka det, då jag . . .” Han började hosta och
gjorde med handen en resignerad åtbörd, att han inte kunde
fortsätta att tala.
Fursten lyfte på hatten och gick vidare med sin dotter.
”0, o, dessa olyckliga!” sade han med en djup suck.
”Ja, pappa”, svarade Katja. ”Och därtill måste du veta, att de
ha tre barn och ingen tjänare och så gott som inga tillgångar. Han
får en liten summa från akademien”, berättade hon livligt och sökte
därigenom förjaga sin sinnesrörelse över Anna Pavlovnas gentemot
henne så förändrade uppförande. ”Och där är ju även madame
Stahl”, sade hon och utpekade en rullstol, i vilken det låg någonting,
omstoppat med kuddar och insvept i en grå och blå schal under ett
14. — Anna Karenina. 700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
