- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
210

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiofjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

parasoll. Det var fru Stahl. Bakom henne stod ett kraftigt byggt
stadsbud med vresig uppsyn, som sköt rullstolen. Bredvid henne
stod en blond svensk greve, som Katja kände endast till namnet.
Flera sjuka hade stannat på något avstånd från rullstolen och
betraktade denna dam med det ovanliga utseendet.

Fursten gick fram till henne, och Katja lade åter märke till det
ironiska uttrycket i hans ögon, som förvånat henne så. Han trädde
fram till madame Stahl och tilltalade henne på denna utmärkta
franska, som nu för tiden icke många kunna tala, med fulländad
artighet och älskvärdhet.

”Jag vet inte, om ni ännu kommer ihåg mig, men jag måste
återkalla mig i ert minne för att tacka er för den godhet, som ni visat
min dotter”, sade han, i det han tog av sig hatten och sedan höll
den i handen.

”Furst Alexander Schtscherbatzki”, svarade madame Stahl och
höjde mot honom sina himmelska ögon, i vilka Katja emellertid
tyckte sig urskilja ett visst uttryck av missnöje. ”Jag gläder mig
mycket. Er dotter har blivit mig mycket kär.”

”Ert befinnande är alltjämt icke sådant, som man kunde önska?”

”Ack, det är jag van vid”, svarade madame Stahl och
presenterade sedan fursten och den svenske greven för varandra.

”Ni har inte förändrat er mycket”, sade fursten till henne. ”Jag
har icke haft den äran att se er på tio eller elva år.”

”Ja, Gud pålägger oss korset, men han förlänar oss även styrka
att bära det. Man förundrar sig ofta över varför detta liv blir så
långt . . . Från andra sidan!” vände hon sig i förargad ton till
Var-jenka, som då hon skulle svepa en pläd om hennes ben, icke gjorde
det efter hennes önskan.

”Åh, naturligtvis därför att ni ännu skall kunna uträtta mycket
gott”, svarade fursten, vars ögon skrattade.

”Det tillkommer icke oss att bedöma det”, svarade fru Stahl,
som den svaga nyansen i furstens uppsyn icke hade undgått.
”Alltså skickar ni mig, den där boken, kära greve? Jag är er mycket
tacksam för det”, vände hon sig till den unge svensken.

”Ah!” utbrast fursten, då han varseblev Moskvaöversten, som
stod i hans närhet. Han bugade sig för fru Stahl, drog sig med
dottern tillbaka från henne och gick vidare med översten, som slöt
sig till dem.

”Det är vår aristokrati, furste”, anmärkte i sarkastisk ton
översten, som bedömde fru Stahl skarpt, därför att han icke tillhörde
hennes bekanta.

”Hon är alltjämt densamma”, svarade fursten.

”Kände ni henne således före hennes sjukdom, furste? Jag menar,
innan hon blev liggande för alltid?”

”Ja. Jag kommer ännu ihåg de närmare detaljerna, då hon lade
sig.”

”Det pastas, att hon icke stigit upp på tio år . . .”

”Hon stiger inte upp, därför att hon har mycket korta ben; hon
är är riktigt illa byggd . . .”

”Pappa, det är inte möjligt!” utbrast Katja.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free