- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
212

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiofemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

noga studerat, stod han på furstinnans sida. Den godmodiga
Marja Jevgenjevna skakade av skratt åt allt lustigt, fursten sade, och
Varjenka — det hade Katja aldrig förr sett — blev riktigt matt av
det dämpade men ihållande skratt, till vilket furstens skämt
narrade henne.

”Varför har du egentligen köpt allt detta skräp?” frågade
furstinnan leende, i det hon räckte sin man en kopp kaffe.

”Ja, man går ut och promenerar, och när man då kommer till
en butik, blir man anmodad att köpa något.’ Ers nåd, ers
excellens, ers höghet!’ Nå, och när de säga: ’Ers höghet!’ då kan man
inte längre säga nej och tio thaier äro borta.”

Det beror endast därpå att du har tråkigt”, sade furstinnan.

”Ja, naturligtvis! Man har så tråkigt, att man inte vet, vad man
skall ta sig till.”

”Hur kan man över huvud taget ha tråkigt, furste? Det finns
ju så mycket intressant att se här i Tyskland!”

”Men jag känner redan till allt det intressanta: sviskonsoppan,
ärtkorven, allt känner jag till.”

”Men det måtte ni väl medge, furste, att allt här i Tyskland är
intressant?” inföll översten.

”Vad är det för intressant med det? Alla äro här lika belåtna
med sig själva som en nypräglad kopparslant; de ha besegrat sina
motståndare. Men vad har jag för anledning till belåtenhet? Jag
har icke besegrat några motståndare, men i stället måste jag själv
dra av mig stövlarna och till på köpet själv ställa ut dem till
borstning. På morgonen måste man stiga upp tidigt, hastigt klä sig och
gå ned i matsalen för att dricka ett uruselt te. Hur annorlunda
är det icke där hemma! Man vaknar, utan att göra sig den ringaste
brådska därmed, man förargar sig en liten smula över någonting,
man brummar litet, och sedan samlar man så småningom sina
tankar; man överlägger allt i lugn och ro, och man överilar sig ej.”

”Ah, men ni glömmer, att tid är pengar!” invände översten.

”Ja visst! Men det kommer an på vad slags tid det är. Mycket
tid är visserligen av det slaget, att man gärna säljer en hel månad
därav för en halv rubel. Men så händer det någon gång, att en
halvtimme icke kan köpas för världens alla skatter. Tycker inte du
det också, Katjenka? Vad är det fatt med dig? Du ser riktigt
dyster ut.”

”Mig fattas ingenting.”

”Vart skall ni ta vägen? Stanna en liten stund till”, vände han
sig till Varjenka.

”Jag måste hem”, svarade Varjenka och reste sig upp. Hon
måste hela tiden brista i skratt på nytt. Nu tvang hon sig
emellertid att se allvarsam ut, sade adjö och gick in i huset för att
hämta sin hatt.

Katja följde med henne. Till och med Varjenka föreföll henne
nu som en annan. Visserligen hade hon icke blivit sämre i hennes
ögon, men hon var dock en annan än den, som hon förut varit i
Katjas föreställning.

”Ack, jag har inte på länge skrattat så mycket!” sade Varjenka,
212

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free