- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
221

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ursäkta mig, men det är dock orättvist.. . Jag skulle kunna
anföra tusentals exempel... Nå, och skolorna?”

”Vartill behöva vi skolor?”

”Vad pratar du nu? Kan det ges något tvivel om nyttan av
bildning? Om den är god och gagnelig för dig, så är den det även
för varje annan människa.”

Konstantin Ljevin kände sig moraliskt ställd mot väggen; till
följd därav blev han ivrig och kom ofrivilligt fram med den
förnämsta anledningen till sin likgiltighet för det gemensamma bästa.

”Det må så vara, att allt detta är mycket bra; men varför skall
jag göra mig bekymmer för inrättandet av läkarstationer, som jag
dock icke kommer att begagna, och för inrättandet av skolor, dit
jag icke kommer att skicka mina barn och dit inte heller bönderna
kommer att skicka sina barn; och jag är inte ens säker på att det
är ändamålsenligt, att bondbarnen komma dit”, tillade han.

Sergei Ivanovitsj var för ett ögonblick alldeles överraskad av
detta oväntade sätt att se saken, men så uppgjorde han genast en
ny anfallsplan.

Han satt tyst en stund, drog upp en rev, kastade ut en annan
och vände sig sedan leende till brodern.

”Ursäkta mig . .. För det första har en läkarstation visat sig
vara ett nödvändigt behov. Vi ha ju alldeles nyss för Agafja
Michai-lovnas räkning måst låta hämta distriktsläkaren från, jag vet icke
hur långt borta.”

”Ja, men jag tror ändå, att hennes hand blir krokig.”

”Det är ju inte frågan om det nu... För det andra, blir en
bonde, en arbetare, som kan läsa och skriva, därigenom mindre
användbar och värdefull för dig?”

”Ja, det kan du fråga vem du vill”, svarade Konstantin Ljevin
i bestämd ton. ”En man som kan läsa och skriva är betydligt
sämre som arbetare. Nå, och vägarna, de kunna icke förbättras,
och broarna äro knappast färdiga, förrän de bli bortstulna.”

”För övrigt”, svarade Sergei Ivanovitsj, ”är det här icke fråga
om den saken. Erkänner du, att bildning är en välsignelse för
folket?”

”Ja, det medger jag”, svarade Ljevin, utan att tänka sig för och
blev genast efteråt medveten om att han sagt något som icke
motsvarade hans åsikt. Han märkte, att sedan han medgivit detta,
skulle det bli bevisat för honom, att han pratat bara dumheter.
Hur detta skulle bevisas för honom, visste han ännu icke. Men
att det skulle bli ett otvivelaktigt, logiskt bevis, det visste han,
och nu väntade han på detta bevis.

Vederläggandet gestaltade sig vida enklare, än Konstantin
Ljevin hade väntat.

”Om du erkänner bildning vara en välsignelse”, svarade Sergei
Ivanovitsj, ”så kan du som hederlig karl icke låta bli att älska ett
sådant verk och intressera dig för det, och därför måste det för
dig vara en hjärtesak att medverka därvidlag.”

”Men jag medger ju inte alls, att detta är ett gott verk”, inföll
Konstantin Ljevin rodnande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free