- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
222

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Hur? Men du sade ju alldeles nyss ..

”Jag menar, att jag erkänner det varken som gott eller möjligt.”
”Det sistnämnda kan du inte veta, innan du gjort alla
ansträngningar för det.”

”Nå, låt oss antaga, att det förhåller sig så; det oaktat inser
jag icke, varför jag skall göra mig möda därvidlag.”

”Hur menar du det?”

”Nej, eftersom vi nu en gång börjat diskutera saken”, sade
Lje-vin, ”så förklara den för mig från filosofisk ståndpunkt.”

”Jag förstår inte, vad filosofien har här att göra”, svarade Sergei
Ivanovitsj i, föreföll det Ljevin, en ton, som om han icke ville
tillerkänna brodern rättighet att tala om filosofi. Och det
förargade Ljevin.

”Vad den har här att göra? Det skall jag genast säga dig!”
började han hetsigt. ”Jag tror, att drivfjädern till alla våra
handlingar dock alltid är den personliga lyckan. Här, i vår förvaltning,
förmår jag som ädling icke se något, som skulle kunna bidraga till
mitt välbefinnande. Vägarna ha inte blivit bättre och kunna icke
bli bättre; mina hästar draga mig även på dåliga vägar. Läkare
och läkarstationer behöver jag inte. Fredsdomaren behöver jag
inte; jag har ännu aldrig vänt mig till honom och kommer heller
aldrig att göra det. Skolor äro för mina intressen icke blott
umbärliga utan till och med skadliga. Av föbvaltningsinrättningarna
här på landet har jag ingenting mer än förpliktelsen att betala
ader-ton kopek per desjatin, att åka in till staden och där sova i en
säng, där jag blir sönderbiten av vägglöss, och höra på allt möjligt
meningslöst, motbjudande prat. Men därtill driver icke mitt
personliga intresse mig.”

”Ursäkta mig”, avbröt Sergei Ivanovitsj honom leende, ”ett
personligt intresse var det inte heller, som föranledde oss till att verka
för livegenskapens upphävande, och vi verkade dock för det.”
”Nej”, inföll åter Konstantin, som blev allt hetsigare.
”Livegenskapens upphävande, det var en helt annan sak. Därvidlag
förelåg dock ett personligt intresse. Dessa omständigheter kändes
som ett tungt tryck för oss, alla rättskaffens tänkande människor,
och detta tryck ville vi gärna bli av med. Men därför har jag
ingen lust att sitta som medlem av kretsdagen och debattera hur
vattenledningen skall anläggas i staden, där jag inte alls bor, eller
tjänstgöra som juryman och sitta till doms över en bonde, som
stulit en skinka, och i sex timmar höra på allt det nonsens som
försvarsadvokaten och allmänna åklagaren prata och hur juryns
förman frågar min gamla dumma Aljoschka! ’Erkänner ni, herr
anklagade, er skyldig till handlingen att ha tillägnat er en skinka?’
som han sedan besvarar med: ’Hä’?”

Konstantin Ljevin hade redan avvikit från det egentliga ämnet
och började härma juryns förman och den dumma Aljoschka, men
enligt hans åsikt hörde allt detta till saken.

Sergei Ivanovitsj ryckte på axlarna.

”Nå, vad vill du egentligen säga med allt detta?”

”Jag vill säga, att jag alltid med hela min styrka skall försvara
222

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free