- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
225

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och vid varje svängning med lien bockade sig djupt; där var unga
Vasili, Ljevins förra kusk, som sträckte på armarna vid varje slag.
Där var även Tit, Ljevins lärare i konsten att meja, en mager liten
man. Utan att bocka sig gick han som första man före de andra
och skar, som om han lekte med lien, ned sin breda rad.

Ljevin steg av hästen, band den invid vägen och gick fram till Tit,
som tog fram ännu en lie ur en buske och räckte honom den.

”Den är i ordning, herre, skarp som en rakkniv; den mejar helt
och hållet av sig själv”, sade Tit, i det han leende lyfte på mössan
och räckte honom lien.

Ljevin tog lien och svängde den ett par gånger. Då de avslutat
sina rader, trädde den ena efter den andra av de svettiga
slåtter-karlarna upp på vägen och hälsade på husbonden med ett en smula
ironiskt leende. Alla sågo på honom, men ingen sade något,
förrän en högväxt gubbe med rynkigt, skägglöst ansikte, klädd i en
får-skinnsjacka, klev ut på vägen och vände sig till honom.

”Glöm inte, herre, att den som börjat, måste även hålla ut till
slutet!” sade han, och Ljevin hörde ett återhållet skratt bland
slåt-terkarlarna.

”Jag skall bemöda mig om att inte komma efter”, svarade han,
ställde sig bakom Tit och väntade på att arbetet åter skulle börja.

”Glöm inte vad jag sagt”, sade gubben ännu en gång.

Tit gjorde en plats ledig och Ljevin ställde sig bakom honom.
Gräset vid vägen var efter vanligheten kort, och Ljevin, som inte
mejat på länge och som kände sig förlägen inför de många på
honom riktade blickarna, mejade till en början dåligt, ehuru han tog
kraftiga tag. Han hörde röster bakom sig.

”Han för lien oskickligt; han håller den för högt. Titta bara, så
han måste bocka sig”, sade han.

”Tryck mera med lieknaggen!” uppmanade honom en annan.

”Skadar inte! Låt honom vara, han kommer nog snart i gång”,
sade gubben. ”Titta bara, så han knogar på . . . Du gör slagen för
breda, du blir trött ... Ja, ja, det är alldeles sant, som det heter,
att när godsägarn knogar, så har han välsignelse därav. Men titta,
en sådan kam du lämnat kvar där! För det skulle en av oss få
sig ett kok stryk.”

Nu kommo de till mjukare gräs, och Ljevin, som hörde
anmärkningarna men icke svarade på dem, gick alltjämt bakom Tit och
gav sig möda att meja så bra som möjligt.

De hade tillryggalagt ungefär hundra steg. Tit förflyttade sig
framåt med jämna, regelbundna steg, utan att stanna och utan
att lägga i dagen den minsta trötthet, men hos Ljevin vaknade
redan till liv oron för att han icke skulle hålla ut till slutet, så trött
var han redan.

Han kände, att han svängde lien med uppbjudande av sina sista
krafter, och beslöt att be Tit att göra ett uppehåll. Men i samma
ögonblick stannade Tit självmant, bockade sig ned, tog en handfull
gräs, torkade av lien och började vässa den. Ljevin rätade på sig,
drog ett djupt andetag och vände sig om. Bakom honom kom en
bonde, som uppenbarligen också blivit trött, ty han stannade med
IS. — Anna Karenina. 225

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free