- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
226

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ens och började vässa sin lie. Sedan Tit vässat sin och Ljevins
liar, bar det åter av.

Vid detta andra angrepp gick det till på samma sätt som förut.
Svängande sin lie, gick Tit vidare, utan att någonsin stanna och
utan att tröttna. Ljevin gick bakom honom och gav sig all möda
att inte komma på efterkälken, och arbetet blev för honom för vart
ögonblick allt tyngre och tyngre. Så kom ett ögonblick, då han
kände, att han icke hade några krafter kvar, men just i detta
ögonblick stannade Tit och vässade.

Sålunda mejade de första raden ned. Denna långa rad hade
Ljevin funnit särskilt svår. Men i stället så kände han sig mycket
lycklig, då de nådde fram till slutet av raden. Tit tog lien på axeln
och gick med långsamma steg tillbaka i de spår, som hans
stövelklackar lämnat efter sig i den av honom mejade raden. Ljevin
gjorde sammaledes, och hans belåtna sinnesstämning förminskades icke
därav att svetten strömmade över hans ansikte och från näsan och
att hela hans rygg var så våt, som om han legat i floden. I all
synnerhet gladde han sig åt att han nu visste, att han skulle kunna
hålla ut till slutet.

Hans nöje grumlades endast därav att hans rad icke blivit bra.
”Jag måste svänga mindre med armen och mer med överkroppen”,
tänkte han, då han jämförde Tits snörräta rad med sin egen, som
gick i sicksack.

Vid den första raden hade Tit, såsom Ljevin märkte, gått
särskilt fort, förmodligen för att pröva husbonden, och denna rad hade
varit mycket lång. De följande raderna blevo lättare för Ljevin,
men det oaktat måste han uppbjuda hela sin styrka för att inte
komma efter bönderna. Hän hade ingen annan tanke och ingen annan
önskan än att inte bli efter bönderna och att utföra arbete så bra
som möjligt. Han hörde ingenting annat än väsandet av liarna och såg
endast den framför honom gående, alldeles raka Tit och
halvcirkeln av fallande gräs, som bildades vid varje svängning med lien.

Utan att kunna förklara för sig vad det var och varifrån det kom,
erfor han på en gång mitt under arbetet en angenäm känsla av
svalka i sina heta, av svett betäckta lemmar. Han blickade upp mot
himmelen, medan lien blev vässad. Ett djupt nedhängande, svart
moln hade dragit fram och skickade ned en ordentlig skur. Många
av bönderna gingo efter sina rockar och togo på sig dem. Andra
ryckte, liksom Ljevin, belåtet på axlarna, tacksamma över den
angenäma vederkvickelsen.

Den ena raden efter den andra tillryggalade de. Långa och
korta rader följde på varandra, rader med gott och med dåligt gräs.
Ljevin hade förlorat varje känsla för tiden och visste inte, om det
var sent eller tidigt. I hans arbete inträdde en förändring, som
beredde honom en utomordentlig njutning. Mitt i arbetet kommo
minuter, då han alldeles glömde, vad han gjorde. Han kände sig så
lätt, och just under dessa minuter föll hans rad nästan lika vackert
och regelbundet som Tis. Men så fort han åter blev medveten
om vad han gjorde och började göra sig möda att arbeta bra,
kände han ansträngningen, och raden blev dålig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free