- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
227

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Fjärde kapitlet - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

När han så åter hade en rad bakom sig, ville han gripa sig an
med nästa, men Tit stannade, trädde fram till gubben och talade
sakta med honom. ”Vad kunna de väl tala om, och varför griper
han sig inte an med nästa rad?” undrade Ljevin, utan att betänka,
att de redan hade mejat i fyra timmar och att det nu var på
tiden att äta frukost.

”Nu skola vi äta frukost, herre”, sade gubben.

”Är det redan så dags? Gott, gör det!”

Ljevin lämnade Tit sin lie och följde med bönderna över fältet
fram till deras rockar, där han bundit sin häst. Nu ville han först
förvissa sig om att hans förutsägelse om vädret icke gått i
uppfyllelse, utan att hans hö blivit vått.

”Regnet kommer att förstöra höet”, sade han.

”Nej, herre. Det skadar inte”, svarade gubben. ”Meja, när
himlen gråter, bärga, när solen skiner.”

Ljevin tog sin häst och red hem för att dricka kaffe.

Sergei Ivanovitsj hade just stigit upp. Sedan Ljevin druckit
kaffe, red han genast åter ut till ängen, innan ännu Sergei
Ivanovitsj var färdig med sin toalett och kommit ned i matsalen.

Femte kapitlet.

Efter frukosten fick Ljevin icke längre sin förra plats i
slåtter-karlarnas rad utan mellan den skämtsamma gubben, som genast i
början förmanat honom och nu bett honom bli hans granne, och en
ung bonde, som gift sig först till hösten och nu för första gången
deltog i höslåttern.

Gubben gick förut med rak hållning; regelbundet och brett
flyttade han sina något utåtvända fötter från den ena platsen till den
andra, och med en jämn, sig oförändrat upprepande rörelse, som
till synes icke kostade honom mera ansträngning än att under
gången svänga med armarna, lade han liksom på lek ned en
regelbunden, hög slåttersträng. Det var, som om han icke alls arbetade,
utom som om den skarpa lien helt och hållet av sig själv ven genom
det saftiga gräset.

Bakom Ljevin gick unga Michail. I hans unga friska ansikte
arbetade alla muskler med, men så fort man såg på honom, smålog
han. Han var uppenbarligen redo att hellre dö än erkänna, att
arbetet blev honom tungt.

Ljevin gick mellan dessa två. Just under den starkaste hettan
föreföll arbetet honom icke så ansträngande. Svetten, som
strömmade över hela hans kropp svalkade honom, och solen som brände
honom på ryggen, huvudet och de ända till armbågarna blottade
armarna, förlänade honom styrka och uthållighet, och allt oftare
inställde sig hos honom detta tillstånd av medvetslöshet, som
varade i flera minuter och under vilket han icke alls tänkte på vad
han gjorde. Det var lyckliga ögonblick. Ännu härligare voro de
ögonblick, då de kommo ned till floden, och gubben med en
handfull gräs torkade av lien, spolade dess stålklinga i det friska
vattnet, fyllde brynstensdosan och bjöd Ljevin att dricka ur den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free