- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
229

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Femte kapitlet - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lade sig ned under busken med litet gräs till huvudgärd, lade även
Ljevin sig ned, och trots de besvärliga flugorna och insekterna,
som framkallade klåda i hans ansikte och över hela kroppen,
somnade han genast och vaknade icke förrän solen tittade fram på
andra sidan busken och kastade sina strålar på honom. Gubben sov
icke längre. Han satt upprätt och vässade de yngre männens liar.

Det arbete, som redan utförts, var utomordentligt stort för
fyrtiotvå man. Hela den stora ängen, på vilken förr under
dagsverkenas tid trettio liar mejat i två dagar, var redan avmejad; endast
hörnen med korta rader återstodo. Men Ljevin önskade, att det
denna dag måtte mejas så mycket som möjligt, och förargade sig
över solen, som gick ned så hastigt. Han kände ingen trötthet;
han önskade endast, att de ännu skulle kunna uträtta riktigt
mycket.

”Nå, vad säger du därom? Meja vi ännu Machkinkullen?”
frågade han gubben.

”Som Gud vill. Högt står ju solen icke längre. Du ger väl
karlarna en liten snaps?”

Under kvällsvarden, då slåtterkarlarna redan slagit sig ned och
rökarna börjat röka, tillkännagav gubben för männen: ”Om
Machkinkullen ännu blir färdigmejad, blir det brännvin.”

”Nå, varför skulle vi inte få den färdig? Sätt i gång, Tit! Det
sköta vi fort om! Äta hinna vi alltid med i natt. Sätt i gång!”
ropade de om varandra, och ännu tuggande på sitt bröd gingo de
fram till hörnen av fältet.

Ung och gammal mejade i kapp. Men trots det att de skyndade
sig så, förstörde de icke gräset, och slåttersträngarna lågo lika
propert och ordentligt som förr. Det sista återstående hörnet
klarades på fem minuter. De sista slåtterkarlarna gingo ännu i sina
rader, då de främsta redan togo sina rockar över axlarna och gingo
över vägen fram till Machkinkullen.

Solen sänkte sig redan ned till träden, då de med sina klapprande
brynstensdosor kommo ned i den skogbevuxna lilla sänkan vid
Machkinkullen. Gräset där räckte dem till midjan; det var mjukt
och bredbladigt och på sina ställen uppblandad med
styvmors-blommor.

Efter en kort rådplägning huruvida man vid slåttern skulle gå
på tvären eller längden, ställde Prochor Jermilin, likaledes en
berömd slåtterkarl, en jättelik, svarthårig bonde, sig i spetsen. Han
mätte med jämna steg av en rad, kom tillbaka och mejade så av
ett litet stycke, och sedan ordnade sig alla i en lång rad efter honom.

Sjätte kapitlet.

Machkinkullen var avmejad, de sista raderna färdiga;
slåtterkarlarna togo på sig rockarna och gjorde sig redo att återvända
hem. Ljevin steg åter till häst, tog med beklagande avsked av
bönderna och red hem. Uppe på berget vände han sig ännu en gång
om; männen kunde icke längre urskiljas i dimman, som stigit upp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free