- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
235

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

minstone se, att hon och hennes barn väckte alla de närvarandes
förtjusning. Barnen voro icke blott vackra till det yttre i sina
helgdagskläder, utan även genom sitt artiga uppförande gjorde de ett
gott intryck. Alexei stod visserligen inte alldeles korrekt; han
vände alltjämt på huvudet och ville betrakta sin lilla jacka bakifrån,
men det oaktat var han förtjusande. Tanja stod där som en vuxen
och gav akt på småttingarna. Men den minsta, Lilly, var rent
av förtjusande i sin naiva häpnad över allt, och det var svårt att
återhålla ett leende, då hon efter mottagandet av nattvarden sade:
”Piease, some more.”

Under hemfärden hade barnen en känsla av att det försiggått
något högtidligt och förhöllo sig mycket lugna och snälla.

Även där hemma gick till en början allt bra. Men vid
frukostbordet började Grigori vissla och vad som var det värsta, han lydde
inte engelskan. Till följd därav gav denna honom ingenting med
av efterrätten. Darja Alexandrovna skulle en sådan dag som
denna icke ha låtit det komma till ett straff, om hon hade varit
närvarande, men hon måste upprätthålla engelskans anordning, och
följaktligen bekräftade även hon beslutet, att Grigori inte skulle
få någon efterrätt. Det framkallade ett litet avbräck i den
allmänna glädjen.

Grigori grät och sade, att Nikolai också hade visslat, men att han
inte fick något straff; och att han inte grät för efterrättens skull,
ty den var honom alldeles likgiltig, utan därför att de voro
orättvisa mot honom. Detta var dock allt för sorgligt, och Darja
Alexandrovna beslöt att tala med engelskan om saken och sedan förlåta
lilla Grigori. Till följd därav skulle hon gå in till henne, men då
hon gick genom salen, fick hon se en scen, som uppfyllde hennes
hjärta med en sådan glädje, att hon fick tårar i ögonen och utan
vidare själv förlät missdådaren.

Den straffade satt på fönsterposten i hörnfönstret i matsalen,
och framför honom stod Tanja med en tallrik. Under
förevändning av att hon gärna skulle vilja ge sina dockor något att äta, hade
hon av engelskan bett om tillåtelse att få bära sin portion
efterrätt till barnkammaren och hade i stället givit den till brodern.
Medan han alltjämt grät över orättvisan i det lidna straffet, åt han
av efterrätten, som Tanja hade givit honom, och sade mellan
snyftningarna: ”Ät du också... Vi skola äta tillsammans... båda två.”

Hos Tanja verkade först och främst medlidandet med Grigori
men även medvetandet om hennes eget berömliga handlingssätt,
och båda delarna tillsammans drevo tårarna till hennes ögon, men
hon åt sin andel, utan att vägra.

Vid moderns åsyn blevo de förskräckta, men då de sågo hennes
ansikte, märkte de, att deras förehavande uppfattades gynnsamt,
började skratta, torkade sig, med munnen alltjämt full av efterrätt,
om de leende läpparna med händerna och smorde därvid ner sina
strålande ansikten med sina tårar och sin efterrätt.

”För Guds skull! Den nya klänningen! Tanja! Grigori!”
utbrast modern, bemödande sig om att rädda klänningen, men hon
log glatt och förtjust med tårar i ögonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free