- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
238

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Nionde kapitlet - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Nej, tack så mycket, den saken är redan ordnad här hos oss.”
”Då skulle jag vilja titta på korna och ge anvisning om hur de
skola utfodras. Huvudsaken är en rationell utfodring.” Och
sedan började han tala om mejerihantering. Men Darja hade redan
med Matrona Filimonovnas bistånd fått allt så pass bra i ordning,
att hon icke ville ändra någonting. Och vad som var huvudsaken:
Hon ville prompt tala om Katja.

Tionde kapitlet.

”Katja skriver till mig, att hon endast längtar efter ensamhet
och lugn”, sade Darja, då de suttit tysta en stund.

”Och hur är det med hennes hälsa? Bättre?” frågade Ljevin
med märkbar sinnesrörelse.

”Hon är gudilov alldeles återställd. Jag trodde aldrig på allvar,
att hon var lungsiktig.”

”Ah, det gläder mig riktigt!” utbrast Ljevin.

”Hör nu, Konstantin Dmitrijevitsj”, sade Darja Alexandrovna,
och därvid smålog hon godmodigt och samtidigt litet ironiskt,
”varför är ni egentligen ond på Katja?”

”Jag? Jag är inte ond på henne!”

”Jo då, ni är ond på henne. Varför skulle ni, när ni var i
Moskva, annars inte ha kommit vare sig till oss eller till dem?”
”Darja Alexandrovna”, svarade han och rodnade ända upp till
hårfästet, ”det förundrar mig, att ni med er hjärtegodhet inte
inser det. Ni måtte dock ha medlidande med mig, när ni vet . . .”
”Vad vet jag således?”

”Ni vet, att jag gjorde henne ett giftermålsanbud och blev
avvisad”, lyckades Ljevin få fram, och hela den ömhet för Katja,
som han ögonblicket förut känt i sitt hjärta, efterträddes av
bitterhet över den kränkning, han varit utsatt för.

”Varför tror ni, att jag vet det?”

”Därför att alla veta det.”

”Därvidlag misstar ni er ändå. Jag för min del har icke vetat
det, ehuru jag förmodat det.”

”Nå, men hur vet ni det?”

”Jag visste endast, att det hade hänt något, som hon sörjde
mycket över. Hon bad mig att aldrig tala därom med henne. Ja, och
om hon icke sagt mig det, så har hon icke heller talat om det för
någon annan. Men vad har egentligen förefallit mellan er? Tala
om det för mig.”

”Jag har redan sagt er, vad som förefallit.”

”När har det således förefallit?”

”Då jag senast var hos er.”

”Vet ni, jag måste säga er”, svarade Darja Alexandrovna, ”att
det gör mig förskräckligt ont om henne. Men ni, ni lider ju
endast av kränkt stolthet.”

”Möjligt”, svarade Ljevin, ”men . . ”

Hon avbröt honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free