- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
239

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Men hon, stackars liten, det gör mig förskräckligt ont om
henne. Nu förstår jag alltsammans.”

”Ursäkta mig, Darja Alexandrovna”, sade han och reste sig
upp. ”Farväl, Darja Alexandrovna. På återseende!”

”Nej, visst inte! Stanna!” svarade hon och grep honom i
armen. ”Stanna! Sätt er ned!”

”Jag ber er enträget att vi inte skola tala mer om denna sak”,
sade han och satte sig åter. Men samtidigt kände han, hur i hans
hjärta åter rörde sig hoppet, som han redan ansett dött och
begravt.

”Om jag inte tyckte om er så mycket”, sade Darja
Alexandrovna med tårar i ögonen, ”om jag icke kände er, såsom jag känner
er . .

Den känsla, som han ansett död, levde upp allt mer och mer,
tilltog i styrka och tog åter Ljevins hjärta i besittning.

”Ja, nu förstår jag allt”, fortsatte Darja. ”Ni kan inte förstå
det; för er män, som äro fria och kunna välja, för er är det alltid
tydligt och klart, vem ni älska. Men en flicka, som är hänvisad till
att vänta och som hålles tillbaka av sin kvinnliga, flickaktiga
skamkänsla, en flicka, som endast får se er män på avstånd och tar allt
enligt tro och loven, hos en flicka kan mången gång en känsla bli
så oklar, att hon icke vet, vad hon skall säga om den.”

”Ja, om hjärtat icke talar . . .”

”Nej, hjärtat talar, men betänk endast själv: när ni män kastat
ett öga på en ung flicka, då umgås ni i hennes hem, ni närma er
henne, betrakta henrie noga och vänta, tills ni hos henne funnit de
egenskaper, som ni vilja, att hon skall ha, och sedan, när ni äro
övertygade om att ni verkligen älska flickan, göra ni henne ett
giftermålsanbud ...”

”Nå, helt och hållet så är det inte.”

”Det gör ingenting. I varje fall framföra ni ett
giftermålsanbud, först då när er kärlek uppnått fullständig mognad eller när
det inträtt en övervikt åt ena eller andra hållet mellan två som
ni ha att välja på. Men en ung flicka blir icke tillfrågad om
vilken man hon helst skulle vilja ha. Där begär man nu, att hon
själv skall välja sig en och hon är dock icke i en sådan belägenhet,
att hon kan välja, utan kan endast ge den ena ett nej.”

”Ja, valet mellan mig och Vronski”, tänkte Ljevin, och det i
hans själ återuppståndna liket dog åter.

”Darja Alexandrovna”, sade han, ”på detta sätt väljer man en
klänning eller något annat, som man vill köpa, men i fråga om
kärlek går det dock till på ett annat sätt. Valet är fullbordat, gott . . .
Ett återupprepande är omöjligt.”

”Ack, denna stolthet, alltjämt denna stolthet!” svarade Darja
Alexandrovna, som om hon föraktade honom för denna känslans
låghet i jämförelse med denna andra känsla, som är känd endast
för kvinnorna. ”Den gången då ni gjorde Katja ett
giftermålsanbud, befann hon sig just i en sådan belägenhet, som försvårade
hennes svar. Hon befann sig i ett tillstånd av ett vacklande av
och an. Hon tvekade: Ni eller Vronski. Honom såg hon dagli-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free