- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
242

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ett sådant väder till höbärgningen! Och ett sådant hö det blir
— fint som te!” sade gubben och slog sig ned bredvid Ljevin.
”Alldeles så, som när man strör ut korn åt ankorna, så plocka de upp
det!” tillade han, i det han pekade på männen, som lassade på
hö-vålmarna. ”Sedan middagen är gott hälften inkörd.”

”Du hämtar väl den sista foran, eller hur?” ropade han till en
ung karl, som stod längst fram i höskrindan och svängde sina
hamp-tömmar, i det han körde förbi.

”Ja, den sista, lilla far!” skrek den unge mannen, höll in hästen
och såg sig leende omkring efter en likaledes leende, rödkindad
kvinna, som satt i skrindan, och körde sedan vidare.

”Vem är det där? En son till dig?” frågade Ljevin.

”Min yngsta”, svarade gubben med ett vänligt leende.

”En hurtig, präktig pojke!”

”Ja, han går an.”

”Är han redan gift?”

”Ja, sedan två år tillbaka.”

”Nå, ha de redan barn?”

”Barn! Bevars nej då! På ett helt år förstod han ingenting alls.
En riktig skandal!” svarade gubben. ”Men ett sådant hö! Det ser
ut som te!” sade han ännu en gång för att ge samtalet en annan
vändning.

Ljevin betraktade nu uppmärksammare Ivan Parmenov och hans
hustru. Icke långt ifrån honom lassade de på en hövålm. Ivan
Parmenov stod i sin kärra, tog emot de väldiga höbingar, som hans
unga, vackra hustru räckte honom, till en början med armarna,
sedan med högaffeln, fördelade dem jämt och trampade sedan ned
dem. Den unga kvinnan utförde sitt arbete, lätt, glatt och
skicklig. Då hon var färdig därmed, skakade hon av sig det gräs, som
fastnat i hennes hår, rättade på den röda duken, som hon bar över
sin vita panna, och kröp under kärran för att binda fast lasset.
Ivan gav henne där uppifrån anvisning, hur hon skulle göra fast
repet, och skrattade högt åt något, som hon sade. I bådas
ansikten kunde man tydligt urskilja en stark, ung, först nyligen vaknad
kärlek.

Tolfte kapitlet.

Hölasten var fastsurrad. Ivan hoppade av och ledde den duktiga,
välnärda hästen vid tygeln. Den unga kvinnan slängde räfsan upp
på foran och gick, slängande med armarna, med raska steg fram
till de andra kvinnorna, som samlades för att sjunga sin skördesång.
Ivan körde från ängen upp på vägen och intog sin plats i raden av
höskrindor. Kvinnorna med räfsor på axlarna, i brokiga kläder,
gingo efter vagnarna och pratade muntert med varandra. En sträv,
oskolad kvinnoröst stämde upp visan och sjöng en strof; så
instämde samtidigt cirka femtio olika, dels sträva, dels fina, friska röster
och sjöngo visan ännu en gång från början.

De sjungande kvinnorna kommo närmare Ljevin, och han hade en
känsla, som om ett stort moln av högt skallande munterhet
förflyttade sig fram mot honom. Molnet uppnådde och omslöt honom och
242

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free