- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
245

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Trettonde kapitlet.

Ingen förutom de allra närmaste visste, att Alexei
Alexandro-vilsj, till synes en sådan kall förståndsmänniska, hade en svaghet,
som tycktes stå i motsats till hela hans övriga väsen; han kunde
icke med lugn höra eller se ett barn eller en kvinna gråta.
Åsynen av tårar gjorde honom förvirrad, och han förlorade då
alldeles förmågan att tänka redigt och klart.

Då Anna under hemfärden från kapplöpningen omtalat för
honom sitt förhållande till Vronski och omedelbart efteråt slagit
händerna för ansiktet och brustit i tårar, då kände Alexei
Alexandro-vitsj trots den bitterhet, som vällde upp i hans hjärta, samtidigt
också att över honom kom den förvirring, som tårar framkallade
hos honom. Som han visste det och var medveten om att han i
detta ögonblick icke var i stånd att uttrycka sina känslor på ett
sätt som motsvarade situationen, så gjorde han sig möda att
återhålla varje livsyttring, och till följd därav rörde han sig icke, och
icke heller såg han på Anna. Och därav härledde sig även det
besynnerliga, om ett lik påminnande uttrycket i hans ansikte, som
gjort Anna så bestört.

Då de anlänt till villan, hjälpte han henne ut ur vagnen, tvang
sig till att med vanlig artighet taga avsked av henne och sade
henne några ord, genom vilka han icke band sig på något sätt; han sade
att han följande dag skulle meddela henne sitt beslut.

De ord av hustrun, som bekräftade hans värsta farhågor, hade
kommit Alexei Alexandrovitsjs hjärta att sammandragas i
fruktansvärd smärta. Denna smärta stegrades ytterligare genom den av
hennes tårar framkallade sällsamma känslan av ett fysiskt
medlidande med henne. Men då Alexei Alexandrovitsj blev lämnad ensam
i vagnen, kände han till sin förundran och glädje en fullständig
befrielse såväl från detta medlidande som även från det tvivel och
de svartsjukans kval, som ansatt honom under den senaste tiden.

”En förkastlig kvinna utan känsla för ära och anständighet, utan
hjärta, utan religion! Det har jag alltid vetat och alltid sett, ehuru
jag av medlidande med henne bemödade mig om att bedraga mig
själv”, sade han sig. Och han inbillade sig verkligen, att han alltid
hade sett det; han drog sig till minnes små händelser från den
första tiden av deras äktenskap som då icke förefallit honom såsom
något dåligt, men nu bevisade dessa tilldragelser tydligt, att hon
var en alltigenom dålig kvinna. ”Jag var offer för ett misstag,
då jag förenade mitt liv med hennes, men i detta mitt misstag
ligger intet moraliskt dåligt, och därför kan jag inte vara olycklig.
Icke jag utan hon är den skyldiga”, sade han sig. ”Men jag har
ingenting mer med henne att skaffa. Hon existerar icke längre för
mig.”

Det intresserade honom icke längre, hur det skulle gå med henne
och sonen, mot vilken hans känslor ävenledes förändrats. Det
enda, som nu sysselsatte honom, var frågan, hur han på bästa,
anständigaste, för honom själv bekvämaste och till följd därav rättvisaste
sätt skulle kunna skaka av sig den smuts, som hon vid sitt fall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free