- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
250

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

därifrån, utan att ha sagt något. ”Jag har träffat Vronski och
icke sagt honom något därom”, sade Anna sig. ”Ännu i det
ögonblick, då han gick härifrån, ville jag ropa honom tillbaka och säga
honom det, men jag uppgav denna avsikt, därför att han dock
skulle ha funnit det besynnerligt, att jag icke omtalat det för
honom redan i första ögonblicket. Hur kom det sig, att jag ville säga
honom det och dock icke sade något?” Och som svar på denna
fråga drog en glödande rodnad av blygsel över hennes ansikte.
Hon förstod, vad det var, som avhållit henne därifrån; hon
förstod, att det varit blygsel. Hennes belägenhet, som hon
föregående kväll ansett tydlig och klar, föreföll henne nu på en gång icke
blott oklar, utan rent av förtvivlad. Hon kände fruktan för
skammen, på vilken hon förr icke alls hade tänkt. Och när hon tänkte
efter, vad hennes man väl kunde göra henne, kommo de
förskräckligaste antaganden. Hon kom på den tanken att hans homme
d’affaires ofördröjligen skulle anlända och fördriva henne ut ur
huset, och då skulle hennes skam bli uppenbarad för hela världen.
Hon frågade sig, vart hon skulle bege sig, om han drev henne ut
ur huset, och fann intet svar på denna fråga.

Kammarjungfrun, som redan länge stått vid dörren och lyssnat,
kom nu av sig själv in i rummet. Anna blickade henne frågande
i ögonen och rodnade förskräckt. Kammarjungfrun bad om
ursäkt för att hon hade kommit in, men hon hade trott att det
ringde. Hon hade med sig en klänning och ett litet brev. Brevet var
från Betsy. Betsy påminde henne om att Lisa Merkalova och
baronessan Stoltz jämte den förstnämndas båda beundrare, furst
Kaluschski och gubben Stremov, skulle komma till henne på
förmiddagen och spela krocket. ”Kom åtminstone och se på för att
studera moral. Jag väntar er”, slöt hon.

Anna läste biljetten och suckade tungt.

”Jag behöver ingenting mer”, sade hon till Annuschka, som höll
på att ordna kristallflaskorna och borstarna på toalettbordet. ”Gå
bara. Jag klär genast på mig och kommer ned. Jag behöver
ingenting mer.”

Annuschka lämnade rummet, men Anna klädde sig ej, utan
förblev sittande på samma sätt, med sänkt huvud och slappt
nedhängande armar; då och då ryckte det till i hela kroppen, som om hon
ville göra en åtbörd eller säga något, men så försjönk hon genast
åter i samma tillstånd av stelhet. Hon upprepade gång på gång:
”Min Gud! Min Gud!” Men varken ordet ”Gud” eller ordet
”min” hade någon mening för henne. Ehuru hon aldrig haft några
tvivel om den religion, i vilken hon blivit uppfostrad, så var tanken
att söka hjälp i religionen henne lika främmande som att söka hjälp
hos Alexei Alexandrovitsj själv. Hon visste på förhand, att hjälp
av religionen var möjligt för henne endast på det villkoret att hon
avstod från det, som dock utgjorde hela hennes levnadslycka. Hon
icke blott kände sig tung om hjärtat, utan hon började även känna
fruktan för detta nya själstillstånd, som hon hittills aldrig hade
lärt känna. Emellanåt visste hon inte, vad hon egentligen fruktade
och vad hon egentligen önskade. Huruvida hon fruktade och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free