- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
251

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

önskade det, som var, eller det, som framtiden skulle bringa, det
visste hon icke.

”Kaffet är färdigt, och mamsell och Sergei vänta”, anmälde
Annuschka, som kom tillbaka och alltjämt fann Anna oklädd.

”Sergei? Vad gör Sergei?” frågade Anna, som på en gång blev
livligare. För första gången denna morgon kom hon att tänka
på sonen.

”Han har gjort något, tror jag”, svarade Annuschka leende.

”Vad har han gjort?”

”1 hörnrummet hade ni stående en skål med persikor; jag tror.
att han i smyg ätit upp en av dem.”

Genom tanken på sonen rycktes Anna plötsligt upp ur den
förtvivlan, i vilken hon befann sig.

Hon klädde sig hastigt, gick ned och gick med fasta steg in i
vardagsrummet, där hon vanligtvis drack kaffe och där Sergei och
hans guvernant väntade på henne. Sergei stod i en vit kostym vid
ett bord under spegeln med böjd rygg och sänkt huvud; med ett
uttryck av spänd uppmärksamhet, som hon kände igen hos honom
och som gjorde honom lik hans far, förehade han något med
blommorna, som han haft med sig.

Guvernanten såg ovanligt sträng ut. Sergei ropade mycket högt,
såsom han ofta gjorde: ”Ah, mamma!” och stod obeslutsam

kvar; skulle han lägga ifrån sig blommorna och gå och hälsa på
sin mor, eller skulle han först binda kransen färdig och sedan gå
med den fram till henne?

Genast efter hälsningen började guvernanten långsamt och
utförligt avlägga rapport om den förseelse, som Sergei begått, men
Anna hörde icke på henne; hon överläde under tiden, huruvida hon
skulle taga guvernanten med sig. ”Nej, jag tar henne icke med
mig”, blev resultatet. ”Jag reser ensam med min son.”

”Ja, det var mycket illa gjort”, sade Anna och lade sin hand på
sonens axel, men såg icke på honom med sträng min utan snarare
med en blyg blick, som gjorde gossen förlägen och glad, och kysste
honom. ”Lämna honom här hos mig”, sade hon till den förvånade
guvernanten och slog sig ned vid kaffebordet.

”Mamma, jag... jag ville inte..sade han och försökte av
hennes uppsyn gissa sig till vad som väntade honom.

”Sergei”, sade hon, så fort guvernanten lämnat rummet, ”det var
inte snällt gjort, men du kommer inte att göra om det, eller hur?
... Du håller väl av mig?”

Hon kände, att hon fick tårar i ögonen. ”Är det tänkbart, att
jag någon gång icke längre skulle älska honom?” frågade hon sig,
medan hon blickade djupt in i hans förskräckta och på samma gång
glädjestrålande ögon. ”Skulle han verkligen någonsin kunna bli
ense med sin far om att bryta staven över mig? Skall han
verkligen icke ha medlidande med mig?” Tårarna strömmade över
hennes ansikte, och för att dölja dem reste hon sig plötsligt upp
och nästan sprang ut på terrassen.

Efter de senaste dagarnas åskregn hade det inträtt svalt,
vackert väder. Trots solskenet var det kallt i luften.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free