- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
253

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gånger hade någon skickats ut för att köpa rep, på golven låg
tidningspapper. Två koffertar, flera säckar och sammanbuntade
plädbuntar hade redan burits ut i förrummet. En vagn och två
droskor höllo utanför ingången. Anna, som under arbetet med
packningen glömt sin inre oro, stod inne i sitt rum vid bordet och
packade sin resväska, då Annuschka fäste hennes uppmärksamhet
på ett annalkande ekipage. Anna kastade en blick ut genom
fönstret och såg Alexei Alexandrovitsjs kurir, som stod och ringde på
ytterdörren.

”Gå och ta reda på vad det är”, sade hon och med lugn
undergivenhet för allt, som möjligen kunde komma, satte hon sig i en länstol
och knäppte ihop händerna. En betjänt kom in med ett tjockt
brev, vars adress var skriven med Alexei Alexandrovitsjs handstil.

”Kuriren skall vänta på svar”, sade betjänten.

”Gott”, svarade hon, och så fort han lämnat rummet, slet hon
upp kuvertet med darrande fingrar. En liten bunt sedlar,
sammanhållna av en pappersremsa, föll ut ur det. Hon vek upp brevet
och läste det, i det hon började i slutet. ”Alla för flyttningen
erforderliga mått och steg skola vidtagas”, läste hon. ”Jag ber er
lägga märke till att jag sätter särskilt värde på uppfyllandet av
denna min önskan.” Hon ögnade hastigt igenom den föregående
delen av brevet och läste sedan igenom hela brevet från början. Då
hon var färdig med det, kände hon, att hon frös och att en
fruktansvärd olycka, som hon icke kunnat tänka sig, hade brutit in
över henne.

På morgonen hade hon ångrat, att hon omtalat det för sin man,
och endast önskat, att dessa ord kunde betraktas såsom osagda.
Och nu betraktade detta brev orden såsom osagda och beviljade
henne det, som hon hade önskat. Men nu föreföll henne detta
brev fruktansvärdare än allt, som hon kunnat föreställa sig.

”Han har rätt, han har rätt!” sade hon. ”Naturligtvis, han har
alltid rätt, han är kristen, han är storsinnad! Ja, en lågt tänkande,
gemen människa är han! Och det genomskådar ingen mer än jag,
och ingen mer än jag kommer någonsin att genomskåda det, och jag
kan icke klargöra det för någon. Alla säga: ’En sådan religiös,
moralisk, rättskaffens, klok man!’ Men de se icke, vad jag har
sett. De veta icke, att han i åtta långa år förkvävt mitt liv,
förkvävt allt, som levat i mitt inre, att han icke en enda gång
kommit ens på den tanken, att jag är en levande kvinna, som behöver
kärlek. De veta icke, hur han jämt och ständigt kränkt mig och
dock samtidigt förblivit samma självbelåtna man, som han alltid
varit. Har jag icke bemödat mig om, med all kraft bemödat
mig om att ge mitt liv ett värdigt innehåll? Har jag icke försökt
älska honom och, då jag icke mer kunde älska min man, älskat min
son? Men så kom till sist den tidpunkt, då jag insåg, att jag icke
längre kunde bedraga mig själv och kan jag rå för att Gud skapat
mig sådan, att det är mig ett behov att älska och leva. Och vad gör
denna människa nu? Om han dödade mig, om han dödade honom
— jag skulle bära allt, förlåta allt, men nej, han . ..”

”Hur är det möjligt, att jag icke genast gissade, vad han skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:54:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tlannakar/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free