- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
255

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Sextonde kapitlet - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon var av naturen, aldrig skulle hon komma i en sådan
belägenhet, att hon skulle kunna älska fritt och öppet. Hon skulle alltid
förbli den brottsliga makan, som, varje ögonblick i fara att bli
demaskerad, bedrog sin man för att stå i ett skamligt förhållande
till en främling, som icke var bunden av något och tillsammans
med vilken hon aldrig kunde föra ett gemensamt liv. Hon visste,
att det skulle komma, och samtidigt var det så ohyggligt för henne,
att hon icke kunde göra sig någon föreställning om hur det skulle
sluta. Och hon grät, utan att försöka behärska sig, liksom
straffade barn göra.

Hon hörde betjäntens steg och tvang sig att förefalla lugn. Hon
vände bort ansiktet och låtsade skriva.

”Kuriren ber om ett svar”, anmälde betjänten.

”Svar? Javisst!” svarade Anna. ”Han skall vänta. Jag skall
ringa.”

”Vad kan jag skriva?” tänkte hon. ”Vilket beslut kan jag
ensam fatta? Vad är det, jag önskar?” Och hon erfor åter samma
känsla av att någonting i hennes själ fördubblades. Hon blev
förskräckt över denna känsla och grep girigt efter första sig
erbjudande tillfälle att göra något, i avsikt att avvända tankarna från
sig själv och sitt öde. ”Jag måste träffa Alexei (så kallade hon
i tankarna Vronski). Endast han kan säga mig, vad jag skall göra.
Jag åker till Betsy; kanske jag träffar honom där”, sade hon sig
och glömde därvid helt och hållet, att hon föregående dag sagt
honom, att hon icke skulle komma till furstinnan Tverskaja, varpå
han svarat, att i så fall skulle inte han heller komma dit. Hon
gick fram till skrivbordet och skrev till sin man: ”Jag har
emot-tagit ert brev. A.” Så ringde hon och lämnade biljetten till
betjänten.

”Vi resa ej”, sade hon till den inträdande Annuschka.

”Inte alls?”

”Det kan jag ännu inte säga bestämt. Förrän i morgon skall
ingenting packas upp. Vagnen skall vänta, ty jag ämnar åka till
furstinnan.”

”Vilken klänning skall jag gå efter?”

Sjuttonde kapitlet.

Deltagarna i det krocketparti, till vilket furstinnan Tverskaja
inbjudit Anna, skulle utgöras av två damer och den enas beundrare.
Dessa två damer voro de viktigaste medlemmarna av ett nytt,
exklusivt kotteri inom societeten, som i efterapning av en
efter-apning kallades les sept merveilles du monde. Detta kotteri stod
mycket högt, men var alltigenom fientligt sinnat mot det, i vilket
Anna brukade umgås. Dessutom var gubben Stremov, Lisa
Merka-iovas beundrare och en av de inflytelserikaste männen i Petersburg,
inom ämbetsvärlden, motståndare till Alexei Alexandrovitsj.
Av alla dessa anledningar hade Anna ursprungligen inte velat
komma dit, och på detta hennes avböjande svar syftade antydningarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free