Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nödvändigtvis till gamla fröken Vrede; det har jag lovat henne
sedan hundra år tillbaka”, svarade Anna.
”Nej, inte under några omständigheter släpper jag er”, svarade
Betsy och såg henne samtidigt forskande i ansiktet. ”Om jag inte
älskade er så högt, skulle jag verkligen ta illa upp, att ni vill bege
er av härifrån. Det ser alldeles ut, som om ni fruktade att bli
komprometterad av det sällskap, som ni träffar hos mig. Var god
och servera te åt oss i lilla salongen”, sade hon till betjänten och
knep därvid ihop ögonen, såsom hon alltid gjorde i umgänget med
tjänarne.
Hon tog brevet och läste igenom det.
”Här spelar Alexei oss ett spratt”, sade hon på franska. ”Han
skriver, att han inte kan komma”, tillade hon i så naturlig och
harmlös ton, som om det inte alls skulle kunnat falla henne in att
tro, att Anna, oavsett krocketspel, hyste något som helst intresse
för Vronski. Anna visste, att Betsy var fullkomligt orienterad,
men när hon hörde, hur Betsy talade i hennes närvaro om Vronski,
inbillade hon sig för ett ögonblick, att Betsy icke visste något.
”Jaså”, sade Anna likgiltigt, som om den saken inte alls
intresserade henne. Så fortsatte hon leende: ”Hur kan det sällskap,
som man träffar hos er, kompromettera någon?”
”Varför skulle jag vara mera katolsk än påven?” svarade Betsy.
”Stremov och Lisa Merkalova, de tillhöra ju creme de la crbme av
societeten. Och dessutom umgås de ju överallt och jag, jag har
aldrig varit sträng och intolerant. Därtill har jag helt enkelt ingen
tid. Men ni tycker kanske inte om att sammanträffa med
Stremov. Vi kunna dock lugnt låta honom och Alexei Alexandrovitsj
utkämpa sin fejder under kommittésammanträdena; oss angår det
ju inte. Men i sällskapslivet är han den älskvärdaste människa,
som jag känner, och en passionerad krocketspelare. Ni får ju
själv se det. Och trots hans komiska situation som Lisas till åren
komne beundrare, så är det dock värt att se, hur han klarar sig i
denna komiska belägenhet! Han är en mycket trevlig människa.
SapDho Stoltz känner ni visst inte? Det är en ny, alldeles ny typ.”
Medan Betsy sålunda pratade på, märkte Anna på henes
humoristiska, kloka blick, att hon delvis förstod hennes
sinnesförfattning, och förde något i skölden. För ögonblicket befunno de sig
inne i Betsys lilla budoar.
”Men jag måste ändå skriva till Alexei”, sade Betsy, slog sig
ned vid bordet, skrev några rader och stoppade brevpapperet i ett
kuvert. ”Jag har skrivit och bett honom komma hit till middag;
jag behöver en kavaljer åt en dam vid middagsbordet. Vill ni
vara snäll och se efter, om jag skrivit tillräckligt enträget för att
övertala honom? Ursäkta, att jag lämnar er för ett ögonblick.
Var snäll och tillslut sedan brevet och skicka i väg det”, sade hon
från dörren. ”Jag måste ordna ännu en sak.”
Utan ett ögonblicks betänkande slog Anna sig med Betsys brev
ned vid bordet och skrev, utan att läsa det, under detsamma: ”Jag
måste nödvändigt tala med er. Kom till Vredeska parken. Jag
skall vara där klockan sex.” Så tillslöt hon kuvertet, och Betsy,
17. — Anna Karenina. 257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
