- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
259

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Steg och en mansröst hördes och sedan en kvinnoröst och skratt,
och genast efteråt trädde de väntande gästerna in, Sappho Stoltz
och en av hälsa strålande ung man, som brukade kallas Vaska. Man
såg, att dieten av halvblodiga biffstekar, tryffel och bourgogne
bekom honom väl. Vaska bugade sig för damerna och såg på dem,
men endast en sekund. Han hade följt efter Sappho in i salongen
och följde nu fortfarande efter henne, som om han vore
fastbunden vid henne, och vände icke en enda gång sina strålande
ögon åt annat håll, liksom om han ville äta upp henne med dem.
Sappho Stoltz var en blondin med svarta ögon. Hon hade
kommit in med små, energiska steg på sina höga klackar och tryckte
nu damernas händer, såsom herrar bruka göra.

Betsy skyndade sig att presentera Sappho och Anna för varandra.

”Kunna ni tänka er, att vi så när hade kört över två soldater”,
började Sappho leende, i det hon förnöjt plirade med ögonen.
”Jag åkte med Vaska... Åh! ja visst, ni känna inte varandra.”
Hon presenterade den unge mannen med hans familjenamn och
skrattade, rodnande över sin faute att ha kallat honom Vaska inför
en obekant. Vaska bugade sig ännu en gång för Anna men utan
att säga något till henne. Han vände sig till Sappho: ”JVi har
förlorat vadet. Vi ha kommit tidigare. Betala mig således!” sade
han leende.

Sappho skrattade ännu mer uppsluppet.

”Men väl inte nu”, svarade hon.

”Gott, då får jag min vinst senare.”

”Gott, gott! Ack ja!” vände hon sig plötsligt till värdinnan.
”Jag är god. Det har jag ju alldeles glömt... Jag har ju fört med
mig en gäst till er. Där är han ju också!”

Den oväntade unga gästen, som Sappho fört med sig och glömt,
var dock en sådan hög gäst, att, trots hans ungdom, de båda
damerna reste sig upp från sina platser för att hälsa på honom.

Det var en ny beundrare till Sappho ... Liksom Vaska följde
han henne nu hack i häl.

Strax efteråt anlände även furst Kaluschki och Lisa Merkalova
jämte Stremov... Lisa Merkalova var en mager brunett med
in-dolenta, orientaliska anletsdrag och bedårande ögon, outgrundliga
ögon, såsom man allmänt sade. Hennes mörka toalett
harmonierade på tänkbart fullkomligaste sätt med egenarten i hennes
skönhet. Liksom hos Sappho allt var stramt och åtsittande, var hos
Lisa allting mjukt och löst.

Men enligt Annas åsikt var Lisa vida mer tilldragande. Betsy
hade sagt till Anna om henne, att hon lagt sig till med ett naivt
barns ton, men när Anna nu lärde känna henne, tänkte hon, att det
icke var riktigt. Hon var i verkligheten en naiv varelse, fördärvad
men älskvärd, så att man icke kunde vredgas på henne. Hennes
ton var visserligen densamma som Sapphos, och liksom denna
åtföljdes hon av två tillbedjare, som slukade henne med ögonen
(hos henne var den ene ung, den andre gammal); men hos henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free