Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanns något, som höjde henne över hennes omgivning; det var
den äkta diamantens glans bland imitationer av glas. Denna glans
lyste ur hennes bedårande, i sanning outgrundliga ögon. Den trötta
och samtidigt lidelsefulla blicken ur dessa av mörka ringar omgivna
ögon överraskade genom sin fullkomliga uppriktighet. Var och en,
som blickade in i dessa ögon, var övertygad om att fullständigt ha
lärt känna denna kvinna och måste nödvändigtvis hålla henne kär.
Vid Annas åsyn upplystes hela hennes ansikte av ett glatt leende.
”Ack, vad jag gläder mig åt att träffa er!” sade hon och trädde
fram till henne. ”1 går vid kapplöpningarna skulle jag just gå
fram till er, men då hade ni åkt därifrån. Just i går önskade jag
innerligt tala med er. Inte sant, det var förskräckligt?” sade hon,
och i den blick, med vilken hon såg på Anna, tycktes hela hennes
själ ligga öppen.
”Ja, jag hade aldrig trott, att det var så upprörande”, svarade
Anna rodnande.
Under tiden hade sällskapet rest sig upp för att gå ut i
trädgården.
”Jag går inte med”, sade Lisa leende och satte sig bredvid Anna.
”Ni vill väl heller inte gå ut? Hur kan någon finna nöje i att spela
krocket?
”Åh, jag spelar mycket gärna”, svarade Anna.
”Hur bär ni er åt att inte ha tråkigt? Man behöver bara se på
er, så blir man glad. Så, som ni lever, det är det verkliga livet;
men jag har tråkigt.”
”Hur menar ni? Ni är ju dock en av de mest upptagna
medlemmarna av Petersburgs societet”, svarade Anna.
”Det kan ju hända, att de, som icke tillhöra våra kretsar, ha
ännu tråkigare, men hos oss, åtminstone hos mig, kan det inte bli
tal om att ha roligt, utan endast att ha förskräckligt, riktigt
förskräckligt tråkigt.”
Sappho hade tänt en cigarrett och gick nu med de båda unga
männen ut i trädgården. Betsy och Stremov sutto kvar vid tebordet.
”Men hur kan ni påstå något sådant!” sade Betsy till Lisa.
”Sappho säger, att hon hade förtjusande roligt hos er i går.”
”Ack, det var ju förskräckligt!” svarade Lisa Merkalova. ”Från
kapplöpningen foro vi hem till mig. Och alltid samma människor!
Alltid samma människor! Och alltid ett och detsamma! Hela
kvällen sutto vi och hängde i sofforna. Vad är det för roligt? Nej,
hur bär ni er åt med att aldrig ha tråkigt?” vände hon sig åter till
Anna. ”Bara man tittar på er, så ser man, att ni är en kvinna, som
kan vara lycklig eller olycklig, men som aldrig har tråkigt. Lär mig,
hur ni bär er åt med det.”
”Jag gör ingenting alls däråt”, svarade Anna, som rodnade vid
dessa ofinkänsliga frågor.
”Det är just det bästa tillvägagångssättet”, blandade Stremov
sig i samtalet.
Stremov var en man på cirka femtio år, redan gråsprängd men
ännu frisk, mycket oskön men med ett ansikte, som utvisade en fast
karaktär och klokhet. Lisa Merkalova var niéce till hans fru, och
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
