Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Nittonde kapitlet - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dyraste regementena och just gift sig, hade varit tvungen att taga
emot denna gåva. Modern, som hade egen förmögenhet, gav sin
yngre son årligen tjugutusen till de tjugufemtusen, som han
betingat, och hitintills hade Alexei förbrukat allt detta. Men på senaste
tiden hade modern, som var förargad på honom med anledning av
hans förhållande till fru Karenina och hans avresa från Moskva,
icke längre skickat honom några pengar. Alldenstund Vronski
varit van vid att ge ut fyrtiofemtusen rubel om året men detta år
erhållit endast tjugufemtusen, befann han sig nu i en svår
belägenhet. Att be modern om pengar för att komma ut ur denna
belägenhet, var omöjligt. Hennes senaste brev, som anlänt dagen förut,
hade rent av gjort honom ursinnig därför att modern i det gjort
antydningar om att hon gärna var redo att hjälpa honom, för att
han skulle ha framgång i sällskapslivet och i tjänsten men inte
för att för honom möjliggöra ett liv, som alla hyggliga människor
kände sig förargade över. Detta försök att köpa honom kränkte
honom i djupet av hans själ och kom hans känslor gentemot
modern att svalna ännu mer. Men det ädelmodiga avträdandet till
brodern kunde han icke längre upphäva, ehuru han otydligt
förutsåg mångahanda eventualiteter, som hans förhållande till fru
Karenina kunde ha till följd, och sade sig, att detta ädelmdoiga
avträdande varit en handling av lättsinne och att han även som ogift
möjligen skulle behöva hela denna summa på hundratusen rubel
om året. Men det var honom omöjligt att göra det skedda ogjort.
Han behövde endast tänka på sin brors hustru, behövde endast tänka
på hur den kära, präktiga Varja vid varje tillfälle framhöll för
honom, att hon tänkte på hans ädelmodiga handlingssätt och förstod
att uppskatta det, för att komma till insikt om att det var honom
omöjligt att fordra tillbaka det, som han en gång givit. Det var lika
omöjligt som att slå en kvinna eller att stjäla eller ljuga. Det gav
endast en möjlig och därför även nödvändig utväg, för vilken
Vronski också beslöt sig utan ett ögonblicks tvekan: att av en ockrare
låna pengar, tiotusen rubel, något som inte gärna kunde stöta på
några svårigheter, att inskränka sina utgifter i varje avseende och
att sälja sina kapplöpningshästar. Sedan han fattat detta beslut,
skrev han genast några rader till Rolandaki, som redan flera
gånger vänt sig till honom med förslag att få köpa hans hästar. Sedan
lät han kalla sig till sig engelsmannen och en procentare och
uppdelade de pengar, som han hade, i mindre belopp, så att han kunde
göra avbetalningar på en del räkningar. Då detta var gjort, skrev
han till modern ett kallt, skarpt svar. Sedan tog han upp ur sin
plånbok tre biljetter, som Anna skrivit till honom, läste ännu en
gång igenom dem, brände upp dem och försjönk vid minnet av sitt
samtal med henne föregående dag i allvarligt begrundande.
Tjugonde kapitlet.
Vronski kände sig lycklig i sitt liv, särskilt därför att han hade
ett slags hederskodex, som alltid bestämde, vad han måste göra och
icke måste göra. Denna hederskodex omfattade endast en liten krets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
