- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
269

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Kan ju hända”, sade Vronski.

”Du säger: ’Kan ju hända’,” fortsatte Serpuchovskoi, som om
han läst den andres tankar, "men jag säger bestämt! Och just av
den anledningen har jag velat tala med dig. Du har handlat så, som
du måste handla. Det förstår jag mycket väl. Men du får inte
vara egensinnig. Jag ber dig endast om fullmakt in blanco. Jag
kommer inte att protegera dig . . . Ehuru — varför skulle jag
egentligen inte protegera dig? Hur ofta har inte du protegerat
mig! Jag hoppas, att vår vänskap är höjd över dylika
betänkligheter. Ja”, fortsatte han och smålog ömt mot den andre, som
mot en kvinna, ”ge mig fullmakt in blanco och lämna regementet.
Då skall jag oförmärkt leda dig in på rätt spår.”

”Men så ha dock klart för dig, att jag inte alls känner någon
önskan efter det”, svarade Vronsla. ”Min egen önskan är, att allt
måtte förbli, såsom det är.”

Serpuchovskoi reste sig upp och ställde sig framför honom.

”Du säger, att du önskar, att allt måtte förbli, som det är. Jag
förstår, vad du menar med det. Hör på — vi äro jämnåriga; du
har kanske känt ett större antal kvinnor än jag, men jag är gift,
och tro mig — när man endast lärt känna sin egen hustru, som
man älskar, så känner man kvinnorna i allmänhet bättre, än om
man lärt känna tusenden av dem.”

”Vi komma genast!” ropade Vronski till en officer, som tittade
in i rummet och kallade dem till regementschefen.

”Och förstår du, min åsikt är den, att kvinnorna äro den
förnämsta stötestenen för mannens verksamhet. Det är svårt att älska
en kvinna och samtidigt ägna sig åt en allvarlig verksamhet. För
att kunna arbeta och samtidigt kunna älska gives det endast en
utväg: äktenskapet. Om jag blott kunde säga dig tydligt, vad
jag menar ... Men vänta ... Liksom man, när man bär en börda
och samtidigt vill göra något med händerna, endast kan göra det,
då man har bördan fastbunden på ryggen, så är det även med
äktenskapet. Det har jag erfarit i fråga om mig själv, när jag gifte
mig. På en gång blevo mina händer fria. Men när man utan
äktenskap släpar med sig denna börda, då har man båda händerna så
upptagna, att man icke kan göra något annat. Se bara på
Ma-sankov och Krapov. För kvinnors skull ha de förstört hela sin
bana.”

”Men vad var det också för kvinnor?” utbrast Vronski, då han
tänkte på fransyskan och aktrisen, med vilka de omnämnda haft
förhållanden.

”Saken är så mycket värre, ju tryggare ställning kvinnan intar
i samhället. Då är det, som om man icke blott ville bära bördan
med händerna, utan måste rycka den ifrån någon annan.”

”Du har aldrig älskat”, sade Vronski sakta. Flan såg rakt
fram och tänkte på Anna.

”Det kan ju hända. Men tänk på vad jag sagt dig. Och ännu
en sak: Alla kvinnor se saker och ting mer materialistiskt än män.
Vi göro oss ett väldigt, ofantligt ideal av kärleken, men de hålla
sig alltid nere på marken.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free