- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
270

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjuguförsta kapitlet - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Genast, genast!” ropade han till en inträdande betjänt. Men
denne hade inte alls kommit för att kalla dem till översten, såsom
Serpuchovskoi trott. Han medförde ett brev till Vronski.

”En betjänt har varit här från furstinnan Tverskaja med det här
till er.”

Vronski slet upp brevet och blev blodröd i ansiktet.

”Jag har fått ont i huvudet och måste gå hem”, sade han till
Serpuchovskoi.

”Ja, adjö alltså! Ger du mig fullmakt in blanco?”

”Vi få sedermera talas vid om den saken. Jag söker upp dig i
Petersburg.”

T juguandra kapitlet.

Klockan var redan mellan fem och sex; för att hinna fram i
rättan tid och dock icke behöva åka efter sina egna hästar, som alla
människor kände igen, steg Vronski upp i Jaschvins hyrkuskvagn och
befallde kusken att köra så fort som möjligt. Den gamla
fyrsit-siga hyrkuskvagnen var mycket rymlig; han slog sig ned i ett hörn,
lade upp benen på andra sätet och överlämnade sig åt sina tankar.

Ett otydligt medvetande om att hans penningangelägenheter voro
ordnade, ett tydligt minne av Serpuchovskois vänskapliga
uppträdande och smickrande ord att han betraktade honom såsom en man,
som staten nödvändigt behövde, och framför allt den spänning, som
det förestående mötet framkallade hos honom, allt detta
sammanflöt hos honom till en allmän känsla av livsglädje. Denna känsla
var så stark, att han ofrivilligt log.

”Jag behöver ingenting mer än denna lycka, ingenting mer”,
tänkte han. ”Och ju längre jag älskar henne, desto mer älskar jag
henne. Där är ju också parken, där hovdamen har sin
tjänstebo-stad. Var är således Anna? Var? Och varför har hon bestämt
mötet här, och varför skriver hon i ett brev från Betsy?” Nu först
kom han att tänka på det, men han hade icke längre tid att
begrunda den frågan. Han gav kusken tillsägelse att stanna, innan de
ännu uppnått allén, öppnade vagnsdörren, hoppade ut, medan
vagnen ännu var i gång, och gick in i allén, som ledde upp till huset.
I allén fanns ingen, men när han kastade en blick åt höger, fick han
se Anna. Hennes ansikte betäcktes helt och hållet av ett flor, men
med glad blick omslöt han hennes säregna rörelser vid gången,
huvudets hållning och hade i detta ögonblick _samma känsla, som om
en elektrisk stöt ginge genom hans kropp. Åter kände han sig
medveten om sin egen styrka och hälsa, sina bens spänstiga rörelser och
som om någonting kittlat hans läppar.

Då de möttes, tryckte hon kraftigt hans hand.

”Du är väl icke ond för att jag bett dig komma hit? Jag måste
nödvändigt träffa dig”, sade hon, och det allvarliga draget kring
hennes läppar, som han såg genom floret, förändrade plötsligt hans
sinnesstämning. _

”Hur skulle jag kunna vara ond? Men varför har du kommit
just hit?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free