- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
271

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Den saken är ju icke av minsta vikt”, svarade hon och tog
honom under armen. ”Låt oss gå, jag måste tala med dig.”

Han märkte, att det måtte ha hänt något och att detta
sammanträffande icke skulle bli glatt. Så fort han var tillsammans med
henne, hade han icke längre någon egen vilja; utan att veta
anledningen till hennes upprörda sinnesstämning, kände han redan,
att den ofrivilligt meddelade sig även till honom.

”Vad är det således? Så tala då!” bad han, tryckte med
armbågen hennes arm och försökte i hennes ansikte läsa hennes
tankar.

Under tystnad gick hon ännu några steg för att samla mod;
så stannade hon plötsligt.

”Jag omtalade icke för dig i går”, började hon hastigt, ”att jag,
då jag återvände hem tillsammans med Alexei Alexandrovitsj,
omtalade allt för honom . . . Jag sade, att jag icke längre kan vara
hans hustru och att . . . Jag sade honom allt.”

Han hörde på och lutade sig därvid ofrivilligt med hela
överkroppen ned till henne, som om han därigenom ville göra hennes
tryckande belägenhet lättare. Men så fort hon sagt det, rätade han
plötsligt på sig, och hans ansikte fick ett stolt, fast uttryck.

”Ja, ja, det är det bästa, det allra bästa!” utbrast han. ”Jag
förstår, hur svårt det måste vara för dig.” Men hon hörde icke på
hans ord, hon försökte sluta sig till hans tankar av uttrycket i hans
ansikte. Hon kunde icke veta, att detta ansiktsuttryck berodde
på den första tanke, som han kommit på vid hennes meddelande,
tanken att en duell nu var oundviklig. Tanken på en duell hade
aldrig fallit henne in, och till följd därav uppfattade hon det
stränga och allvarliga uttrycket på ett helt annat sätt.

Redan då hon emottagit brevet från sin man, hade hon i själ och
hjärta känt sig övertygad om att allt skulle förbli vid det gamla,
att hon icke skulle ha styrka att uppge sin ställning i
sällskapslivet, att avstå från sin son och leva tillsammans med sin älskare.
Under det besök, som hon på förmiddagen avlagt hos furstinnan
Tverskaja, hade denna hennes övertygelse ytterligare tilltagit i
styrka. Men det oaktat hade ett sammanträffande med Vronski
förefallit henne såsom något utomordentligt viktigt. Hon hade
hoppats, att detta sammanträffande skulle medföra en förändring i
hans och hennes belägenhet och även hennes räddning. Om han
vid detta meddelande skulle säga i beslutsam, lidelsefull ton och
utan ett ögonblicks tvekan: ”Lämna allt i sticket och följ med mig
härifrån!” då var hon villig att lämna sin son och följa honom.
Men nu hade meddelandet icke haft den verkan, som hon
väntat; Anna fick snarare det intrycket, att han kände sig kränkt av
något.

”Svårt blev det inte för mig. Det gick helt och hållet av sig
självt”, sade hon retligt. ”Och här . . .” Hon tog upp mannens
brev ur sin handske.

”Jag förstår, jag förstår”, avbröt han henne och tog brevet; men
han läste det ej, enär han först och främst ville lugna henne. ”Det
var det enda som jag önskade och som jag bad dig, nämligen att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free