- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
272

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

du skulle frigöra dig från dessa bojor, på det att jag måtte kunna
inviga hela mitt liv åt din lycka.”

”Varför säger du mig det?” svarade hon. ”Kan jag då tvivla
på det? Om jag tvivlade på det . . .”

”Vilka är det som komma där borta”, sade Vronski plötsligt
och såg på två damer, som kommo från motsatt håll. ”De känna
oss kanske!” Dragande henne med sig, vek han hastigt in på en
sidoväg.

”Ack, mig är allt likgiltigt!” svarade hon. Hennes läppar
darrade, och det förekom honom, som om hennes ögon betraktade
honom genom floret med ett sällsamt bistert uttryck. ”Jag ville
således säga, att därom är det icke fråga, på det kan jag icke tvivla.
Men se bara, vad han skriver till mig. Läs det!” Hon stannade
åter.

Liksom i första ögonblicket vid meddelandet om att hon brutit
med sin man, hängav Vronski sig vid läsandet av brevet ofrivilligt
åt den naturliga föreställning, som hans förhållande till den
kränkta maken väckt hos honom. Medan han nu höll hans brev i sin hand,
sade han sig, att han förmodligen i dag eller i morgon skulle finna
utmaningen i sin bostad, och utmålade för sig duellen, vid vilken
han med samma kalla, stolta min som nu skulle skjuta i luften
och sedan erbjuda sig som måltavla för den kränkta makens skott.
Och samtidigt ilade genom hans hjärna minnet av det, som
Serpu-chovskoi strax förut sagt honom och han själv tänkt samma
morgon, nämligen att det var bättre att inte binda sig; och han var
medveten om, att han icke fick uttala denna tanke inför henne.

Sedan han läst igenom brevet, höjde han blicken. Det låg
ingen fasthet i denna blick. Hon märkte genast, att han redan förut
måtte ha begrundat denna sak. Hon visste, att vad han än skulle
säga till henne, detta icke skulle vara, vad han tänkte. Och hon
insåg klart och tydligt, att hon bedragit sig i sin sista förhoppning.
Detta var icke, vad hon hade väntat sig av Vronski.

”Du ser, hurudan han är”, sade hon med skälvande röst. ”Han .

”Förlåt mig, men jag gläder mig däröver”, avbröt Vronski henne.
”Var god och låt mig tala ut”, tillade han, och hans bönfallande
blick bad henne om tid att förklara sina ord tydligare. ”Jag
gläder mig däröver, därför att detta tillstånd icke kan fortgå, icke
under några omständigheter kan fortgå, såsom han antager.”

”Varför skulle det vara omöjligt”, svarade Anna, i det hon
återhöll sina tårar. Hon betraktade uppenbarligen allt, som han ännu
skulle säga, såsom betydelselöst. Hon kände, att hennes öde var avgjort.

Vronski ville egentligen svara, att efter den enligt hans åsikt
oundvikliga duellen kunde detta tillstånd icke fortfara, men han
svarade något annat.

”Det kan icke förbli så. Jag hoppas, att du nu kommer att
lämna honom. Jag hoppas —”, här blev han förlägen och rodnade —
”att du tillåter mig att överväga och inrätta vårt kommande liv.
I morgon ...” började han, men hon lät honom icke tala ut.

”Och min son?” utbrast hon. ”Du ser ju, vad han skriver. Jag
skulle bli tvungen att överge min son och det kan och vill jag icke.”
272

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free