- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
278

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjugufjärde kapitlet - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dit. Nu var han glad åt att på detta sätt komma bort från Katjas
närhet och i all synnerhet från lantbruket, detta så mycket mer
som han ju skulle få jaga, något som alltid varit honom den bästa
tröst i alla bekymmer.

Tjugufemte kapitlet.

Till kretsen Surov fanns det varken järnväg eller diligens, och
till följd därav färdades Ljevin i sin resvagn och efter egna hästar.

Halvvägs stannade han hos en rik bonde för att utfodra
hästarna. Den flintskalliga, friska gubben med det breda, rödblonda,
vid kinderna grånade skägget öppnade porten och tryckte sig intill
dörrposten för att släppa in trespannet. Han pekade inåt mot den
stora, nyanlagda, propra gården, på vilken ett antal krokplogar
stod, anvisade kusken en plats under ett skyddstak och bjöd Ljevin
stiga in i storstugan. En propert klädd ung kvinna med
gummi-galoscher på de bara fotterna skurade golvet i den nya förstugan.
Hon blev mycket rädd för hunden, som kom springande in efter
Ljevin, och skrek till men skrattade genast över sin skrämsel, då
hon såg, att hunden icke rörde henne. Med den utsträckta armen,
på vilken ärmen var uppkavlad, visade hon Ljevin dörren till
storstugan, och sedan lutade hon sig ned, så att hennes vackra ansikte
icke syntes längre, och fortsatte att skura.

”Befaller ni samovaren?” fråga hon.

”Ja, om jag får be.”

Storstugan var rymlig; därinne funnos en holländsk kakelugn
och en mellanvägg. Bland helgonabilderna stodo ett brokigt målat
bord, en skänk och två stolar, vid dörren en liten skänk med
husgeråd. Fönstren voro stängda; det fanns endast få flugor i
rummet, och allt var så propert att Ljevin, som tänkte på att hans
Laska sprungit hela vägen och badat fotterna i vattenpussarna,
anvisade henne en plats vid dörren, för att hon inte skulle smutsa
ned. Sedan Ljevin besett rummet, gick han ut på bakgården. Den
vackra unga kvinnan med galoscherna bar nu på ett ok två av och
an gungande tomma ämbar och sprang före honom fram till
brunnen för att hämta vatten.

”Alltid flink!” ropade gubben efter henne och trädde fram till
Ljevin. ”Jaså, nådig herrn skall åka till Nikolai Ivanovitsj
Svi-jaschski? Även herr Svijaschski tar emellanåt in hos oss”, började
han språksamt. Mitt i gubbens berättelse om bekantskapen med
Svijaschski knarrade åter porten, och arbetarna kommo åkande in
på gården från fälten med plogar och harvar. De framför
plogarna och harvarna spända hästarna sågo välnärda och kraftiga ut.
Av arbetarna tillhörde uppenbarligen två familjen; de voro ännu
unga och voro klädda i bomullsskjortor och skärmmössor. De båda
andra voro lejda; den ena var en gammal man, den andra däremot
en helt ung.

Den gamla bonden gick ned till hästarna och började spänna
ifrån dem.

”Vad har ni plöjt?” frågade Ljevin.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free