Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vi ha tagit upp potatis. Hör du, Fjodot, ta inte ut valacken
mer, utan ställ in den i stallet. Vi skola spänna för en annan häst.”
”Hör du, far, jag sade, att de skulle låna plogbillar. Har han
haft några med sig?” frågade en lugn, kraftigt byggd ung man,
uppenbarligen son till gubben.
”Ja, de äro där i släden”, svarade gubben, i det han kastade de
avtagna tömmarna på marken. ”Gör dem i ordning, medan vi äta
middag.”
Den vackra unga kvinnan gick in i förstugan med de fyllda
äm-baren. Från alla håll kommo ännu flera kvinnor, vackra unga och
medelålders sådana och gamla fula, många med barn, andra utan.
Samovaren började puttra. Arbetarna och familjens medlemmar
gingo in för att äta middag, sedan de blivit färdiga med hästarna.
Ljevin hämtade sitt munförråd ur vagnen och bjöd gubben att
dräcka te med honom.
”Men vi ha ju redan druckit te”, sade gubben, men antog dock
inbjudan med tydligt nöje. ”Nåja, för sällskaps skull.”
Medan de drucko te, fick Ljevin lära känna hela den
hittillsvarande historien om gubbens lantbruk. Denne hade för tio år
sedan förpaktat hundratjugu desjatiner av godsets ägarinna;
föregående år hade han köpt dem och ytterligare arrenderat trehundra
desjatiner av en godsägare i grannskapet. En liten del av landet,
den sämsta, hade han utarrenderat i mindre parceller, och fyrtio
desjatiner odlade han själv med tillhjälp av sin familj och två
arbetare. Gubben beklagade sig över att lantbruket gick dåligt. Men
Ljevin såg tydligt, att han bara klagade, därför att han tyckte, att
det såg bättre ut, och att lantbruket i verkligheten gick mycket bra.
Om det hade gått dåligt, hade han icke varit i stånd att köpa land
till hundrafem rubel per desjatin och att gifta bort tre söner och
en nevö och att två gånger efter eldsvådor bygga igen och för var
gång bättre, än det varit förut. Trots gubbens klagan var det
tydligt, att han med god anledning kände sig stolt över sitt
välstånd, stolt över sina söner, sina nevöer, sina svärdöttrar, sina
hästar och kor och alldeles särskilt över att hela hans lantbruk
vilade på en sådan säker grund. Av sitt samtal med gubben kunde
Ljevin sluta sig till, att denne icke var någon fiende till
nymodigheter. Han odlade mycket potatis, och hans potatis växte bra,
såsom Ljevin själv sett under färden, och han tog upp sin potatis
med plogbillar, som han lånade av godsägaren. Han odlade vete.
En småsak gjorde ett särskilt intryck på Ljevin, nämligen att
gubben, när han lät rensa ut rågen, fodrade hästarna med den
utrensade rågen. Hur många gånger hade icke Ljevin, när han såg hur
detta präktiga foder kastades bort utan att göra nytta, velat
hopsamla det, men det hade alltid varit en omöjlighet. Men hos denna
bonde lät det sig genomföras, och han kände till detta foder och
kunde icke berömma det nog.
”Vad ha kvinnorna annat att göra? De bära de små högarna
fram till vägen, och kärran samlar ihop dem och för dem hem.”
”Ja, men ser du, såsom godsägare ha vi alltid svårt att reda oss
med våra arbetare”, sade Ljevin och räckte honom ett glas te.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
