- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
282

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjugusjätte kapitlet - Tjugusjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han var icke i stånd att fortsätta detta samtal. ”Jag hör där borta
ett mycket intressant samtal”, tillade han och gick till andra ändan
av bordet, där värden satt med de båda godsägarna. Svijaschski
vände ena sidan mot bordet, den andra armbågen hade han lagt på
bordet och vred med den handen på sin kopp; med den andra
handen grep han om sitt skägg, som han förde upp till näsan och sedan
åter släppte, alldeles så, som han luktade på det. Med sina
blixtrande, svarta ögon såg han på den talande, ivriga godsägaren, en
man med gråa mustascher, och tycktes ha mycket roligt åt allt,
denne sade. Godsägaren tog ner lantbefolkningen. Ljevin såg
tydligt, att Svijaschski hade i beredskap på godsägarens klagomål ett
svar, som med ett enda slag skulle ha tillintetgjort dennes
argumentering, men att han med hänsyn till sin ställning som värd och
adelsmarskalk återhöll detta svar och med inre munterhet åhörde
godsägarens löjliga utgjutelser.

Godsägaren med de gråa mustascherna var uppenbarligen en
hårdnackad försvarare av livegenskapen, en inbiten lantbo och
passionerad lantbrukare.

Tjugu sjunde kapitlet.

”Om det inte gjorde mig ont att uppge allt, som jag inrättat åt
mig — det finns en hel del arbete nerlagt däri — så skulle jag ge
tusan i alltsammans, sälja det och resa utomlands, liksom vår
Nikolai Ivanovitsj här... för att höra ’Sköna Helena’,” sade
godsägaren med ett vänligt leende, som lyste upp hans kloka gamla
ansikte.

”Men ni uppger det ändå inte”, svarade Nikolai Ivanovitsj
Svijaschski. "Följaktligen måste det dock ha sina fördelar.”

"Den enda fördelen består däri, att jag bor i mitt fäderneärvda
gamla hus, som jag varken köpt eller hyrt. Och så hoppas man ju
alltid, att folket äntligen skall ta sitt förnuft till fånga. Men som
det nu är — det är nästan otroligt, denna dryckenskap, denna
liderlighet! ... och alla ha det dåligt; man kan inte finna en häst eller
ko hos någon. Och tar man en karl som arbetare, så förstör han
allt möjligt för en, och sedan stämmer han en inför fredsdomaren.”

"Ni å er sida skulle ju också kunna stämma dem inför
fredsdomaren”, anmärkte Svijaschski.

"Inte till något pris i världen! Det blir ett sådant pratande hit
och dit, att man inte har något nöje därav! Se endast på fallet
för en tid sedan i fabriken: männen togo emot handpengar och
gingo helt enkelt sin väg. Och vad gjorde fredsdomaren? Jo, han
frikände dem. Allt skall ordnas endast genom sockenrätten och
hållas i ordning av byföreståndaren. Han låter helt enkelt
genom-prygla en sådan karl enligt gammal sedvänja. Och om det inte
vore så, då kunde man lika gärna genast packa allt och ge sig i väg.”

Det var uppenbart, att godsägaren ville förarga Svijaschski, men
denne blev icke förargad, utan hade tvärt om mycket roligt åt hans
prat.

”Men vi sköta dock vårt lantbruk utan dylikt”, svarade han

282

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free