- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
291

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T rettioförsta kapitlet.

När Ljevin sprungit ned för halva trappan, hörde han från
hallen en honom välbekant hostning, men till följd av sina egna steg
hörde han den endast otydligt och hoppades, att han hade
misstagit sig. Så varseblev han nykomlingens, långa, knotiga, honom
så välbekanta gestalt, och nu tycktes det icke längre vara möjligt
för honom att antaga, att han kanske hade misstagit sig, men
han hoppades alltjämt, att så var fallet och att denne långe man,
som tog av sig pälsen och hostade så häftigt, icke var hans bror
Nikolai.

Konstantin älskade sin bror, men att vara tillsammans med
honom hade alltid varit honom en pina. Och just nu, då Konstantin
till följd av den tanke, som först fallit honom själv in och som
sedan uttalats av Agafja Michailovna, kommit i ett oklart, förvirrat
själstillstånd, just nu föreföll honom det förestående återseendet
med brodern särskilt pinsamt. I stället för att få emottaga en
munter, frisk, främmande gäst, som skulle kunna bringa honom
förströelse, måste han nu vara tillsammans med sin bror, som kände
honom allt igenom, som skulle locka ut ur honom hans hemligaste
tankar och tvinga honom att uttala sig helt och hållet. Och det tyckte
Konstantin Ljevin icke om.

Men han bannade genast sig själv för denna fula känsla och
sprang ned i hallen. Och så fort han sett brodern på närmare håll,
försvann även denna känsla av personlig missräkning och
efterträddes av ett innerligt medlidande. Hur förskräcklig Nikolai än sett
ut förr till följd av sin magerhet och sjukdom, så hade han nu
blivit ännu magrare och kraftlösare. Numera var han endast ett
med hud överdraget benrangel.

Han stod nere i hallen, ryckte under häftiga rörelser på den
långa, magra halsen av sig en schal och smålog på sitt sällsamt
jämmerliga sätt. När Konstantin såg detta stilla, undergivna leende, då
var det, som om hans strupe sammansnörts i kramp.

”Ser du, att jag ändå kommit till dig”, sade Nikolai med ihålig
stämma, utan att ens för en sekund vända blicken från broderns
ansikte. ”Jag har ju alltid velat göra det, men har alltid varit
sjuklig. Men nu har jag hämtat mig riktigt”, sade han och strök
med de stora, magra händerna vätan ur skägget.

”Ja, ja”, svarade Konstantin, och hans förfäran tilltog
ytterligare, då han kysste brodern och därvid med läpparna kände hans
kropps torrhet och såg dessa stora, sällsamt glänsande ögon
alldeles framför sig.

Några veckor tidigare hade Konstantin skrivit till sin bror, att
den lilla del av den ärvda egendomen, som bröderna hittills haft
oskiftad tillsammans, numera var såld och att brodern skulle få sin
andel, närmare tvåtusen rubel.

Nikolai sade, att han kommit för att taga emot dessa pengar men
huvudsakligen för att ännu en gång återse fädernegodset och
trampa på hemmets torva för att liksom de där jättarna hämta krafter
till sin förestående verksamhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free