- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
292

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konstantin förde honom in i sitt arbetsrum.

Brodern klädde om sig med största omsorg, något som förr icke
varit hans vana, kammade sitt tunna, släta hår och gick sedan
leende ned.

Han befann sig i den vänligaste, muntraste sinnesstämning, sådan
Konstantin ofta sett honom under deras barndom. Han talade utan
bitterhet till och med om Sergei Ivanovitsj. Då han fick se Agafja
Michailovna, skämtade han med henne och gjorde frågor om de
gamla tjänarna. Underrättelsen om Parfen Denisutschs död
framkallade en oangenäm känsla hos honom; ett slags förskräckelse
avspeglade sig i hans ansikte; men han samlade sig genast.

”Han var ju också redan gammal”, sade han och började sedan
tala om något annat. ”Ja, jag skulle således vilja stanna ungefär
två månader hos dig och sedan resa till Moskva. Förstår du,
Mjaschkov har lovat mig en anställning; jag skall träda i statens
tjänst. Nu skall jag ordna mitt liv på ett helt annat sätt. Vet
du, den där kvinnspersonen har jag givit respass.”

”Vem? Marja Nikolajevna? Hur har det gått till? Varför?”

”Ack, hon var en gräslig människa! Hon beredde mig en massa
obehag.” Men han omtalade icke, av vilket slag dessa obehag hade
varit. Han kunde ju icke gärna säga, att han kört iväg Marja
Nikolajevna, därför att hon inte lagat till hans te så starkt, som
han ville ha det, och huvudsakligen därför att hon hade vårdat
honom som en sjuk. ”Och förresten skall jag nu omgestalta mitt liv
helt och hållet. Jag har naturligtvis begått dumheter liksom alla
andra människor, men min förmögenhet tänker jag minst på.
Huvudsaken är dock alltid, att man är frisk, och min hälsa har
gudilov förbättrats.”

Konstantin Ljevin hörde på och överläde, vad han väl skulle
kunna säga, men kunde icke hitta på något passande svar.
Förmodligen blev Nikolai förargad över det. Han började göra
honom frågor om lantbruket, och Konstantin gladde sig åt att kunna
tala om sig själv, enär han då kunde tala, utan att förställa sig.
Han berättade för brodern om sina planer och företag. Brodern
hörde på, men tycktes icke intressera sig något vidare för saken.

Dessa båda människor voro så nära besläktade och stodo
varandra så nära, att den obetydligaste rörelse, blotta tonfallet i
rösten sade dem mer än allt, som man kan säga med ord. Nu hade
båda blott en enda tanke, som förkvävde allt annat: tanken på
Nikolais sjukdom och nära förestående död. Men varken den
ene eller den andre vågade tala därom, och till följd därav fick allt,
som de sade varandra, osanningens stämpel, därför att det icke
uttryckte, vad som uteslutande sysselsatte deras tankar. Ännu aldrig
hade Konstantin glatt sig så som denna dag, att kvällen var över
och att man måste gå till sängs. Ännu aldrig hade han förställt
sig så och ens mot en främling och vid ett artighetsbesök visat
sådan brist på uppriktighet som i dag. Och till följd av
medvetandet om denna förställning och till följd av blygseln däröver blev hans
uppförande ännu onaturligare. Han hade kunnat gråta över sin
älskade broder, som gick döden till mötes, och dock måste han höra
292

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free