- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
293

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på huru denne berättade om sina framtidsplaner, och själv tala med.

Som det var fuktigt i huset och endast eldat i ett rum, så lät
Konstantin ställa i ordning åt brodern en säng i sitt eget rum

Nikolai gick till sängs, men vare sig han sov eller ej, så kastade
han sig av och an. Han hostade mycket, och när han under
hostandet icke fick strupen riktigt klar, så brummade han för sig själv.
Mången gång, då det blev honom svårt att andas, sade han: ”Ack,
min Gud!” Mången gång när slemmet hotade att kväva honom,
svor han i vredesmod: ”För f-n!” Konstantin kunde icke somna
på länge, därför att han hörde honom hela tiden. Hans tankar
voro nu av mycket skilda slag, men de hade alla en och samma
slutpunkt: döden.

Döden, det oundvikliga slutet på allt, trädde för första gången
med oemotståndlig makt inför hans ögon. Denna död höll redan
till där, inom den älskade brodern, som stönade i halvsömnen och
enligt sin vana anropade än Gud, än djävulen, och var icke längre
så avlägsen från honom, Konstantin, som den förr hade varit.
Döden hade redan sin hemvist hos honom själv, det kände han. Om
icke i dag, så i morgon; om icke i morgon, så om trettio år. Kom
det icke på ett ut? Men vad denna oundvikliga död egentligen var,
det visste han icke, och han hade heller aldrig tänkt efter det.
Ja, han hade icke ens haft förstånd att tänka efter det och hade
icke vågat det.

”Jag arbetar, jag vill uträtta något, och jag har glömt, att allt
får ett slut, att det gives en död.”

I mörkret satte han sig upp i sängen, böjde sig fram, lade
armarna om knäna och tänkte i denna ställning så ansträngt, att
han därvid höll andan. Men ju mer han ansträngde sin
tankeförmåga, desto tydligare blev det för honom, att det otvivelaktigt
förhöll sig så: han hade faktiskt glömt och förbisett en liten
omständighet här i livet, den omständigheten att döden kommer och
gör ett slut på allt, att det icke lönar mödan att börja med
något och att det icke gives någon hjälp mot detta. ”Ja, det är
fruktansvärt, men det är så.”

”Men ännu lever jag ju. Vad måste jag således göra nu? Ja,
vad?” frågade han sig i förtvivlan. Han tände ett ljus, steg
försiktigt upp, gick fram till spegeln och betraktade sitt ansikte och
sitt hår. Ja, vid tinningarna syntes redan gråa hårstrån. Han
öppnade munnen. Kindtänderna började redan bli dåliga. Han
blottade sina muskulösa armar. Ja, styrka ägde han, mycken styrka.
Men även Nikolai, som andades där borta med den sorgliga
återstoden av sina lungor, hade en gång i tiden haft en frisk kropp.
Och plötsligt kom han att tänka på hur de som barn gått till
sängs tillsammans och mången gång endast väntat på att Fjodor
Bogdanutsch skulle lämna rummet, för att bombardera varandra
med kuddar och skratta, skratta obändigt, så att icke ens fruktan
för Fjodor Bogdanutsch hade kunnat hejda denna överströmmande,
sprudlande livsglädje. ”Och nu detta böjda, ihåliga bröst...
Och jag, som icke vet, vartill jag finns till och vad det skall bli
av mig . . .”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free