Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ack, det är ju alldeles gagnlöst. Denna kraft finner helt och
hållet av sig själv, efter måttet av sin utveckling, en bestämd
form, i vilken den gör sig gällande. Överallt har det funnits
slavar, längre fram metayers. Även hos oss gives det hälftenbruk,
förpaktning, daglönararbeten. Efter vad fortsätter du egentligen
att leta?”
Vid dessa broderns ord blev Konstantin plötsligt häftig, därför
att han i djupet av sin själ fruktade, att brodern hade rätt och att
han, Konstantin, endast ville skapa ett slags mellanting mellan
kommunismen och fastställda former — och detta näppeligen var
möjligt.
”Jag söker efter utvägar att göra arbetet lukrativt såväl för
mig som för arbetaren. Jag är angelägen om att skapa en
organisation ...”, svarade han i mycket upprörd ton.
”Du är inte alls angelägen om att skapa en organisation. Du
vill endast, såsom du gjort i hela ditt liv, framställa dig som ett
original och visa, att du kan pungslå bönderna, icke blott på ett
konstlöst sätt, utan till och med efter ett bestämt system.”
”Om du tänker det, skall du inte göra dig mera besvär med
mig!” svarade Ljevin. Han kände, hur det ryckte i hans vänstra
kindmuskel.
”Du har aldrig haft några övertygelser och har inte heller nu
några. Du vill bara ge utlopp åt din fåfänga.”
”Utmärkt! Då skall du inte göra dig mera besvär med mig!”
”Jag skall inte heller göra mig mera besvär med dig! Det har
varit dumt av mig att göra det så länge! Måtte fan ta dig! Jag
ångrar, att jag någonsin kommit hit.”
Konstantin bemödade sig sedan att lugna brodern, men Nikolai
ville inte höra på. Han sade, att det nog blev bäst, att han reste
sin väg, och Konstantin insåg, att livet redan blivit brodern en
outhärdlig börda.
Nikolai hade redan vidtagit alla förberedelser till sin avresa, då
Konstantin ännu en gång kom fram till honom och i konstlad ton
bad honom om förlåtelse, för den händelse att han sårat honom på
något sätt.
”Ser man på! Så storslaget!” sade Nikolai leende. ”Om du
gärna vill ha rätt, så kan jag ju låta dig få det nöjet. Du har alltså
rätt, men jag reser i alla fall!”
Först strax före sin avresa kysste Nikolai brodern, såg på honom
med sällsam, allvarlig min och sade: ”Trots allt, Konstantin, får
du icke tänka illa om mig!” Hans röst skälvde.
Dessa voro de enda ord, som han uttalat i riktigt hjärtlig ton.
Konstantin kände, att han vid dessa ord borde tänka: ”Du ser och
vet, att det står illa till med mig. Vi återse kanske aldrig mer
varandra.” Konstantin förstod detta, och tårarna strömmade ur hans
ögon. Han kysste brodern ännu en gång, men han kunde icke tala
och visste inte heller, vad han skulle kunnat säga honom.
Tre dagar efter broderns avresa anträdde även Konstantin sin
resa till utlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
