- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
297

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Första kapitlet - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de ryska kvinnorna, som han önskade studera, drev mången gång
förtrytelsens rodnad till Vronskis ansikte. Men den förnämsta
anledningen till att umgänget med prinsen förtröt honom, var den,
att han ofrivilligt i honom såg sin egen avbild. Och det, han såg
i denna spegel, var inte vidare smickrande för hans självaktning.

”Ett dumt fä! Är jag verkligen likadan?” tänkte han.

Hur därmed än förhöll sig, så kände Vronski sig lycklig, då
prinsen på sjunde dagen avreste till Moskva och han själv blev fri
från sin obehagliga spegel. Avskedet försiggick på morgonen på
järnvägsstationen, dit de just återvänt från en björnjakt, vid vilken
man hela natten givit en föreställning på den ryska bravurens
område.

Andra kapitlet.

Då Vronski kom hem, fann han där några rader från Anna. Hon
skrev: ”Jag är sjuk och olycklig. Jag kan icke åka ut, men jag
uthärdar icke längre att icke få se er. Kom i kväll. Klockan
sju åker Alexei Alexandrovitsj till kommittésammanträdet och
stannar där till tio.” Han funderade ett ögonblick på hur besynnerligt
det var, att hon utan vidare kallade honom till sig, trots mannens
uttryckliga villkor, att hon icke skulle taga emot honom, men till
sist bestämde han sig för att åka dit.

Vronski hade denna vinter blivit befordrad till överste, hade
till följd därav lämnat regementet och bodde nu helt och hållet
för sig själv. Sedan han ätit frukost, lade han sig på soffan, och
inom fem minuter drogo genom hans hjärna i ett hemskt virrvarr
minnena av alla de motbjudande scener, som han måst åse de
senaste dagarna. Samtidigt förknippade sig tanken på Anna på ett
sällsamt sätt med minnet av en bonde, som under björnjakten
spelat en viktig roll på så sätt, att han väckt djuret, då det legat i ide.
Sedan somnade Vronski.

Darrande av fruktan, vaknade han först på kvällen, då det
redan var mörkt, och tände hastigt ett ljus. ”Vad är det? Vad
var det? Vad var det för en ohygglig dröm, jag hade? Jo, så
var det — bonden, som körde upp björnen ur idet, en liten smutsig
karl med tovigt skägg, stod nerhukad och gjorde något och började
helt plötsligt säga något på franska, riktigt besynnerliga ord. Ja,
något mer har jag inte drömt”, sade han för sig själv. ”Men vad
var det för förskräckligt i det? Han drog sig ännu en gång med
full tydlighet till minnes bonden och de obegripliga ord på
franska, som bonden hade talat, och han ryste till.

”Sådana dumheter”, tänkte Vronski och såg på klockan. Den
var redan halv nio. Han ringde på kammartjänaren, klädde
hastigt om sig och gick ut. Drömmen hade han redan glömt helt
och hållet. Han pinades endast av tanken, att han var försenad.
Då han kom åkande till Karenins, kastade han ännu en blick på
klockan och såg, att den fattades tio minuter i nio. En hög smal
vagn, förspänd med två gråskimlar, stod i närheten av porten. Han
kände igen den vagn, i vilken Anna brukade åka. ”Hon tänker åka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:54:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tlannakar/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free