- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
299

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Han var även där, men kom tidigare tillbaka och åkte sedan
bort, jag vet icke vart. Men vi skola icke bli upprörda över detta
sammanträffande. Tala icke mer därom. Var har du varit under
tiden? Alltjämt tillsammans med prinsen?”

Hon kände till alla enskildheter av hans liv. Han skulle just
omtala för henne, att han icke hade sovit på hela natten och sedan
övermannats av sömnen, men när han blickade in i hennes
upprörda, lyckliga ansikte, blygdes han för att säga, att han hade
försovit sig. Han sade hellre, att han måst åka bort för att avlägga
en rapport före prinsens avresa.

”Men nu är det ju slut? Han har ju rest?”

”Ja, det är ju gudilov slut. Du kan inte tänka dig, hur
motbjudande saken varit för mig.”

”Men varför det? Det är ju dock det liv, som ni unga män
alltid föra”, sade hon, i det hon sträckte ut handen efter ett
handarbete, som låg på bordet, och började sysselsätta sig med det,
utan att se på Vronski.

”Jag har för länge sedan slutat med detta levnadssätt”, svarade
han, förvånad över förändringen i hennes ansiktsuttryck. ”Och jag
måste erkänna”, fortsatte han leende, ”att jag hela denna vecka,
medan jag åsett detta liv, betraktat mig som i en spegel och att
det icke beredde mig någon glädje . . .”

Hon såg på honom med en sällsam, gnistrande, ovänlig blick.

”1 morse var Lisa hos mig — trots grevinnan Lydia Ivanovna
dra damerna sig ännu icke för att umgås med mig — och hon
berättade för mig om er athenska soaré. Så vidrigt!”

”Jag ville endast säga, att . . Hon avbröt honom.

”Var det den där fransyskan Thérése, som du förr i tiden var
bekant med?”

”Jag ville säga . .

”Vad ni män äro avskyvärda! Kunna ni då icke begripa, att en
kvinna icke kan glömma något sådant?” sade hon. Hon blev därvid
allt häftigare och förrådde därigenom anledningen till sin
retlighet. ”1 all synnerhet inte en kvinna, som icke kan veta, hur långt
borta du lever från henne. Vad känner jag egentligen till om ditt
liv? Vad har jag känt till om det? Endast det, som du säger
mig. Och hur skall jag kunna veta, om du säger mig sanningen?”
”Anna, du sårar mig. Tror du mig således ej? Har jag icke
sagt dig, att det i mitt huvud icke finns en tanke, som jag icke
skulle kunna meddela dig?”

”Ja, ja”, svarade hon, som synbarligen bemödade sig om att
övervinna sitt anfall av svartsjuka. ”Men om du visste, hur
betryckt jag känner mig! . . . Jag tror dig ju, jag tror dig . . . Vad
ville du således säga?”

Men han kunde icke genast draga sig till minnes, vad han hade
velat säga. Dessa anfall av svartsjuka, som på senaste tiden
upprepades allt oftare, skrämde honom och gjorde, hur mycket han
än försökte dölja det, hans känsla för henne kallare, ehuru han
visste, att det var hennes kärlek till honom, som framkallade
denna svartsjuka.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free