- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
300

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Vad ville du således berätta om prinsen? Jag har utdrivit
djävulen, jag har säkert utdrivit honom”, tillade hon. Med
”djävulen” menade de svartsjukan. ”Ja, vad var det således du började
berätta om prinsen? Varför var saken dig så motbjudande?”

”Ack, det var rent av outhärdligt”, svarade han och försökte
återfinna den tappade tanketråden. ”Han vinner icke vid
närmare bekantskap. För att ge dig ett begrepp om honom, så vill jag
säga, att han är ett förträffligt utfodrat stycke boskap av den sort
som tar första priset på utställningar, men ingenting mer”, sade
han i så förtretad ton, att det ådrog sig hennes uppmärksamhet.

”Men hur kan det komma sig?” svarade hon. ”Han har ju sett
mycket och är en bildad man?”

”Dylika människors bildning är allt annat än bildning. Och
den bildning, han äger, har han uppenbarligen förskaffat sig för att
ha rättighet att ringakta bildningen, liksom dessa människor
ringakta allt med undantag av sinnliga nöjen.”

”Men ni alla älska ju dessa sinnliga nöjen”, sade hon, och åter
lade han märke till hennes mörka blick, som undvek honom.

”Varför försvarar du honom så?” frågade han leende.

”Jag försvarar honom ej. Han är mig absolut likgiltig. Men
jag tycker, att om du själv icke älskar dylika nöjen, så hade du bort
avböja uppdraget. Men det bereder dig nöje att se denna Thérése
i Evakostym . .

”Där är ändå djävulen omigen”, sade Vronski, fattade hennes på
bordet liggande hand och kysste den.

”Ja, men jag kan icke betvinga mig! Du vet icke, vilka kval
jag utstått, medan jag väntat på dig! Jag menar icke, att jag
är svartsjuk. Jag är icke svartsjuk, jag litar på dig, när du är
här hos mig, men när du är någon annanstans och ensam för ditt
för mig obegripliga liv . . .”

Hon drog sig tillbaka från honom och grep sig åter an med sitt
handarbete.

”Nå, hur var det med den saken? Var stötte du ihop med Alexei
Alexandrovitsj?” frågade hon helt plötsligt

”Vi mötte varandra i porten.”

”Hälsade han på dig?” .

Hon drog ut ansiktet på längden, slöt ögonen till hälften och
förändrade hastigt sin min, i det hon knäppte ihop händerna, och
Vronski såg plötsligt i hennes vackra ansikte alldeles samma
uttryck som det, med vilket Alexei Alexandrovitsj hade hälsat på
honom. Han smålog, och hon skrattade glatt.

”Jag har verkligen ingen förståelse för hans uppförande”, sade
Vronski. ”Om han efter det, som du omtalade för honom ute på
landet, hade brutit med dig, om han hade utmanat mig på duell . .
Men jag förstår icke, hur han kan härda ut i en sådan situation.
Att han lider under den, det är ju uppenbart.”

”Han?”svarade hon hånfullt. ”Han är fullkomligt nöjd och
belåten.”

”Varför måste vi alla utstå ett sådant lidande, när dock allt
kunde vara så bra?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free