- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
301

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Han är den ende av oss, som icke lider. Jag känner honom ju,
jag känner den brist på sanningsenlighet, varmed hela hans
varelse är genomsyrad. Skulle det då vara möjligt, att någon, som
besitter endast ett spår av känsla, lever så som han lever? Han
begriper ingenting, han känner ingenting. Är det då möjligt, att
den man, som icke är renons på all känsla, lever under ett tak med
sin brottsliga hustru, talar med henne, duar henne?”

Och åter kom hon på den idén att härma honom: ”Du, ma
cht-re, du Anna!”

”Det är ingen man, ingen människa, det är en docka. Det vet
ingen annan, men jag vet det. O, om jag vore i hans ställe, då
hade jag för länge sedan dödat en sådan kvinna som jag är, jag hade
slitit henne i stycken och skulle ej säga till henne: ’du, ma chere,
Anna’. Det är ej någon människa, det är en maskin, som tillhör
ministeriet. Han förstår icke, att jag är din hustru, att han är
en främling, en överflödig person... Vi skola icke tala mer om
honom, nej, nej!”

”Du är orättvis, mycket orättvis, käraste!” svarade Vronski och
bemödade sig om att lugna henne. ”Men vi skola icke tala mer
om honom. Berätta hellre för mig, vad du har gjort under tiden.
Hur mår du? Vad är det för en sjukdom, som du skriver till mig
om, och vad har doktorn sagt?”

Hon såg på honom med ironisk glädje. Uppenbarligen hade hon
kommit att tänka på andra löjliga och fula drag hos sin man, och
hon väntade på ett lägligt tillfälle att dra fram dem.

Men han fortsatte: ”Jag gissar, att du icke har någon egentlig
sjukdom, utan att det beror på ditt tillstånd. När väntar du det?”

Det ironiska uttrycket försvann ur hennes ögon, men ett annat
leende, ett stilla, sorgset leende, som om hon visste något, som han
icke hade en aning om, trädde i dess ställe.

”Snart, mycket snart. Du säger, att vår belägenhet är kvalfull
och måste få ett slut. Om du visste, hur tryckande den är för
mig! Jag skulle ge allt, om jag finge älska dig fritt och utan att slå
ned ögonen. Jag skulle icke heller pina dig och mig med min
svartsjuka . . . Och allt detta kommer snart att hända, men icke
så, som vi tänka oss det.”

^Vid tanken på hur allt detta skulle komma, föreföll hon sig själv
så beklagansvärd, att hon fick tårar i ögonen och icke kunde
fortsätta. Hon lade sin hand på hans arm.

”Det blir icke så, som vi tänka oss det. Jag hade icke velat
säga dig det, men du tvingar mig därtill. Snart, mycket snart
skall allt detta få ett slut, och vi skola finna lugn och icke längre
pinas.”

”Jag förstår dig icke”, svarade han, ehuru han förstod henne.

”Du frågade: När? Snart. Jag kommer icke att överleva det.
Avbryt mig icke! Jag vet det, och jag vet det bestämt. Jag kommer
att dö, och jag är mycket glad åt att få dö och befria mig och er.”

Tårarna strömmade ur hennes ögon. Han böjde sig ned över
hennes hand, betäckte den med kyssar och försökte dölja sin
sinnesrörelse, som, såsom han visste, icke hade någon verklig grund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free