- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
302

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tredje kapitlet - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Så skall det komma, så är det bäst”, sade hon och tryckte
kraftigt hans hand. ”Det är det enda, det enda som ännu återstår
oss.”

Han hade åter samlat sig och höjde huvudet.

”Vad är detta för dårskaper? Vad pratar du för vanvettiga
dårskaper!”

”Nej, det är sanningen!”

”Vilket är sanningen?”

”Att jag kommer att dö. Jag har drömt det.”

”Drömt?” upprepade Vronski och måste i samma ögonblick
tänka på bonden, om vilken han själv hade drömt.

”Ja, drömt”, sade hon. ”Redan sedan en längre tid tillbaka
har jag haft denna dröm. Jag drömde, att jag sprang in i min
sängkammare. Jag måste där hämta något eller se efter något. Du
vet ju, att sådant ofta förekommer i drömmen. Och det stod i
ett hörn av sovrummet . . .”

”Ack, sådana dumheter! Hur kan man tro på något sådant? ..”

Men hon lät icke avbryta sig. Det, hon berättade, var alltför
viktigt för henne.

”Och den där tingesten vände sig om, och jag såg, att det var
en liten bonde med hemskt utseende och tovigt skägg. Jag ville
springa min väg, men han lutade sig ned över en säck och grävde
ned händerna i den . . .”

Hon låtsade gräva med händerna, och hennes ansikte uttryckte
den största förfäran. Vronski, som erinrade sig sin egen dröm,
kände, hur samma förfäran uppfyllde hans egen själ.

”Han grävde i säcken och sade därvid något på franska, mycket
fort, och vet du, därvid skorrade han på r:et. ’I1 faut le bättre le
fer, le broyer, le petrir’ ... I min ångest ville jag vakna, och jag
vaknade även . . . Men jag drömde endast, att jag vaknade. Och
sedan frågade jag mig alltjämt i drömmen, vad det hade att
betyda. Och kammartjänare Kornei sade till mig: ’I barnsäng
kommer ni att dö, lilla mor, i barnsäng, ja, i barnsäng kommer ni att
dö’ . . . Och då vaknade jag.”

”Sådana dumheter. Sådana dumheter!” utbrast Vronski, men
han märkte själv, att hans röst saknade den egna övertygelsens
tonfall.

”Men nu skola vi icke tala mer därom. Ring! Jag skulle vilja
ha te. Ja, vänta bara, nu dröjer det icke länge. Jag . . .”

Men hon hejdade sig plötsligt. Hennes ansiktsuttryck
förändrades på ett ögonblick. Sinnesrörelsen och förfäran efterträddes på
en gang av ett uttryck av stilla, allvarlig uppmärksamhet. Vronski
kunde icke förstå betydelsen av denna förvandling, Anna hade känt,
hur ett nytt liv rörde sig inom henne.

Fjärde kapitlet.

Sedan Alexei Alexandrovitsj stött ihop med Vronski i sin egen
port, åkte han, såsom han även haft för avsikt, till Italienska
operan. Han stannade där två akter och hälsade på alla dem, som
302

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free