- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
303

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han ansåg det vara av vikt att hälsa på. Då han kom tillbaka
hem, mönstrade han uppmärksamt klädhängarna i tamburen, och
då han sett, att där icke hängde någon uniformskappa, begav han
sig efter vanligheten in i sitt rum. Men mot sin vana gick han
icke till sängs, utan vandrade av och an i sitt arbetsrum till
klockan tre på morgonen. Vreden lämnade honom ingen ro, vreden
mot hustrun, som icke iakttagit anständighetens bud och icke
uppfyllt det enda av honom uppställda villkoret, nämligen att hon icke
fick ta emot sin älskare i detta hus, och till följd därav måste han
straffa henne och utföra sin hotelse, det vill säga, han måste
begära skilsmässa och taga ifrån henne sonen. Han kände till alla
svårigheter, som voro förknippade med detta förfarande, men han
hade sagt sig, att han skulle göra det, och måste nu utföra sin
hotelse. Grevinnan Lydia Ivanovna hade ävenledes givit honom en
lätt vink om att detta var den bästa utvägen ur hans belägenhet,
och på senaste tiden hade juristerna till den grad fullkomnat sina
metoder i äktenskapsskillnadsprocesser, att Alexei Alexandrovitsj
ansåg det möjligt att övervinna de formella svårigheterna.
All-denstund en olycka aldrig kommer ensam, hade han i tjänsten haft
sådant obehag med angelägenheten om de främmande folkens
förvaltning och bevattnandet av fälten i guvernementet Saraisk, att
han hela den senaste tiden befunnit sig i mycket retlig
sinnesstämning.

Han sov icke på hela natten, och hans vrede, som blev allt
häftigare, hade på morgonen nått sin tänkbart största höjdpunkt.
Han klädde sig hastigt och gick in till sin fru, så fort han fått veta,
att hon stigit upp. Han liksom bar in till henne sin vredes fulla
skålar, rädd för att spilla ut något därav och samtidigt med vreden
förlora något av den energi, som han var i behov av vid
uppgörelsen med hustrun.

Ehuru Anna trodde sig känna sin man så väl, blev hon dock
överraskad av hans utseende, då han trädde in i hennes rum. Hans
panna var rynkad, ögonen blickade mörkt och undveko hennes
blick, munnen var fast och föraktfullt hoppressad. I hans gång, i
hans rörelser och i röstens tonfall låg en beslutsamhet och en
fasthet, som Anna ännu aldrig sett hos honom. Hän trädde in i
rummet, gick, utan att hälsa på henne, direkt fram till hennes
skrivbord, vred om nyckeln och öppnade en låda.

”Vad söker ni där?” utbrast hon.

”Er älskares brev”, svarade han.

”De äro inte här”, sade hon och sköt åter till lådan, men av
denna rörelse förstod han, att hans antagande varit riktigt. Han
stötte häftigt hennes hand åt sidan och grep en portfölj, i vilken
hon, enligt vad han visste, brukade förvara sina viktigaste papper.
Hon ville rycka ifrån honom portföljen, men han stötte henne
tillbaka.

”Sätt er! Jag måste tala med er!” sade han. Portföljen hade
han tagit under armen och tryckte den så hårt intill sig med
armbågen, att hans ena axel stack upp.

Förvånad och ängslig såg hon på honom och teg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free