- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
304

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jag har sagt er, att jag icke tillåter, att ni tar emot er älskare
här i huset.”

”Jag måste träffa honom för att . .

Hon tystnade, då hon icke kunde hitta på något svepskäl.

”Jag är icke angelägen om att höra de särskilda skålen till att
en kvinna måste träffa sin älskare.”

”Jag ville . . . jag ville endast . . .”, började hon. Hon var
blodröd i ansiktet. Hans grova uppträdande förtröt henne och gjorde
henne modig. ”Har ni då ingen känsla för hur lätt det är för er
att förolämpa mig?” sade hon.

”Man kan endast förolämpa en hederlig man och en hederlig
kvinna, men när man säger till en tjuv, att han är en tjuv, så
konstaterar man endast ett faktum.”

”Detta nya drag av grymhet har jag ännu aldrig sett hos er.”

”Kallar ni det för grymhet, då en man lämnar sin hustru all
möjlig frihet, täcker henne med sitt namns sköld och endast
uppställer _det villkoret, att hon skall iakttaga ett anständigt
uppförande? Är det grymhet?”

”Det är värre än grymhet, det är en gemenhet, om ni prompt
vill veta det!” utbrast Anna i ett anfall av raseri. Hon reste sig
upp och ville lämna rummet.

”Nej!” skrek han med sin kraxande röst, som nu var en ton
högre än vanligt. Med sina stora fingrar grep han henne så
häftigt om handleden, att det på den syntes stora märken efter
armbandet, som han pressat mot den. På så sätt tvang han henne med
våld att åter sätta sig. ”Gemenhet? Om ni vill begagna det ordet,
så är det en gemenhet att uppge make och son för älskarens skull
och dock fortsätta att äta makens bröd!”

Hon sänkte huvudet. Hon insåg till fullo det berättigade i det
som Alexei Alexandrovitsj hade sagt, och svarade endast helt sakta:
”Ni kan icke framställa min belägenhet sämre, än jag själv
uppfattar den. Men varför säger ni allt detta?”

”Varför jag säger det? Varför?” fortsatte han lika vredgat. ”På
det att ni skall veta, att jag, eftersom ni icke uppfyllt min vilja i
fråga om ett anständigt uppförande, nu skall tillgripa mått och steg
för att göra slut på denna belägenhet.”

”Den kommer i varje fall att snart, mycket snart få ett slut”,
svarade hon, och åter fick hon tårar i ögonen vid tanken på den
nära förestående, nu efterlängtade döden.

”Den kommer att få ett hastigare slut, än vad ni räknat ut
tillsammans med er älskare! Vad ni önskar, är tillfredsställande av
den sinnliga lidelsen . . .”

”Alexei Alexandrovitsj! Att slå den, som ligger på marken,
bevisar icke blott bristande storsinthet utan även bristande
anständighetskänsla.”

”Ja, ni tänker endast på er själv! Men vad mannen, som var
er make, lider, det är er likgiltigt. Det bekymrar er icke, att ni
skövlat hela hans liv och att han genom ... genom... genomgått
så mycket lidande.”

”Jag har kommit för att säga er . . började han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free