- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
306

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

senare syntes verkligen i dörröppningen en lång kollega, med
vilken advokaten konfererat, och bakom denne advokaten själv.

Advokaten var en liten, satt, flintskallig herre, med mörkt, i
rött skimrande skägg, blonda, långhåriga ögonbryn och utstående
panna. Han var fin och putsad som en kammarduksnål från
halsduken och den dubbla klockkedjan ned till blanklädersskorna. Hans
ansikte hade ett uttryck av klokhet och plebejisk förslagcnhet, men
hans klädsel var narraktig och utvisade dålig smak.

”Var god och stig på”, sade han till Alexei Alexandrovitsj. Med
dyster min lät han denne gå före och stängde sedan dörren. ”Var
så god.” Han pekade på en länstol bredvid det med papper
belamrade bordet, tog själv plats i ett slags presidentstol, gnuggade de
små händerna, vars korta fingrar voro bevuxna med vita hårstrån,
och lade huvudet på sned. Men han hade knappast slagit sig till
ro i denna ställning, förrän en mal flög över bordet. Med en
snabbhet, som man knappast kunnat vänta sig hos honom, bredde han ut
armarna, fångade malen och återtog sedan sin förra ställning.

”Innan jag framför mitt ärende”, började Alexei Alexandrovitsj,
som med förvåning iakttagit advokatens rörelser, ”måste jag
påpeka, att den angelägenhet, som jag önskar tala med er om, måste
förbli en hemlighet.”

Ett nästan omärkligt leende skilde advokatens slokande mustascher.

”Jag vore ej någon advokat, om jag icke vore i stånd att
bevara de mig anförtrodda hemligheterna. Men om ni önskar min
uttryckliga försäkran . . .”

”Känner ni till mitt namn?” fortsatte Alexei Alexandrovitsj.

”Jag känner er och er förtjänstfulla verksamhet, i likhet med
varje ryss”, svarade advokaten, men en bugning.

Suckande samlade Alexei Alexandrovitsj sitt mod. Men
eftersom han en gång fattat sitt beslut, fortsatte han med sin tunna,
gälla röst, utan förlägenhet, utan att göra uppehåll och med betoning
av varje ord.

”Jag har den olyckan”, började han, ”att vara en bedragen
äkta man och önskar i laglig form lösa förhållandet till min hustru,
det vill säga, skiljas från henne, men så, att sonen icke stannar kvar
hos modern.”

Advokatens gråa ögon bemödade sig om att icke skratta, ehuru de
formligen dansade av förtjusning, och Alexei Alexandrovitsj såg,
att denna förtjusning icke enbart berodde på utsikten till att få ett
inbringande uppdrag — nej, den var ett triumferande, ett jubel,
påminnande om det fula uttryck, han mången gång sett i sin hustrus
ögon.

• Önskar ni min medverkan i och för genomdrivandet av denna
skilsmässa?”

”Ja. Men jag måste först påpeka, att jag måhända tar er
uppmärksamhet i anspråk i onödan. Jag har kommit hit i dag för att
be er om ett råd. Jag vill ha skilsmässa, men för mig äro av
största vikt de former, under vilka skilsmässan låter sig verkställas. Det
är mycket möjligt, att, om dessa former icke motsvara mina
önskningar, jag avstår från det rättsliga förfarandet.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:54:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tlannakar/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free