- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
314

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Varför kan du inte komma? Vad vill du egentligen säga med
det?” frågade han i högsta förvåning på franska. ”Nej, du har
lovat det en gång, och vi räkna alla bestämt på att du
kommer.”

”Jag vill därmed säga, att jag icke kan umgås i ert hem,
därför att jag måste avbryta det släktskapsförhållande, som rått
mellan oss.”

”Men hur då? Vad menar du? Varför?” frågade Stepan
Arkadjevitsj leende.

”Därför att jag inleder en skilsmässoprocess mot er syster, min
hustru. Jag har sett mig nödsakad därtill . . .”

Men Alexei Alexandrovitsj hade ännu icke talat ut, då Stepan
Arkadjevitsj uppförde sig på ett sätt, som denne icke alls hade
väntat. Han stönade högt och sjönk ned i en länstol.

”Nej. Alexei Alexandrovitsj, vad pratar du nu!” utbrast han i
smärtsamt berörd ton.

”Det är så.”

”Tag inte illa upp, men jag kan icke tro det, kan verkligen icke
tro det . . .”

Alexei Alexandrovitsj slog sig nu också ned, enär han märkte,
att hans ord icke haft den verkan, som han väntat av dem, och
att han nu måste lämna en närmare förklaring och att, vilket
innehållet än blev i denna förklaring, så skulle dock hans förhållande
till svågern förbli detsamma som hittills.

”Ja, jag ser mig tvingad till den sorgliga nödvändigheten att
begära skilsmässa”, sade han.

”Jag vill endast säga en sak, Alexei Alexandrovitsj. Jag känner
dig som en förträfflig, rättänkande människa, och jag känner Anna
(förlåt mig, men jag kan icke ändra min åsikt om henne) som en
präktig, utmärkt kvinna, och därför, förlåt mig, förmår jag icke
tro det. Här föreligger ett missförstånd”, sade han.

”Ja, om det endast vore ett missförstånd . . .”

”Ursäkta, jag förstår”, avbröt Stepan Arkadjevitsj honom. ”Men
naturligtvis . . . Endast en sak, ingen överilning! Här får ingen
överilning äga rum! inte för allt i världen!”

”Jag har inte överilat mig”, svarade Alexei Alexandrovitsj kallt.
”Men i en sådan sak kan man icke fråga någon till råds. Jag är
fast besluten.”

”Det är ju fruktansvärt!” svarade Stepan Arkadjevitsj med en
tung suck. ”Men en sak skulle jag göra i ditt ställe, Alexei
Alexandrovitsj. Jag ber dig innerligt, gör det”, sade han. ”Om jag
förstått dig rätt, är saken ännu icke inledd. Kom med till min
hustru, tala med henne, innan du tar ett sådant steg. Hon älskar
Anna som en syster, och hon håller även av dig, och hon är en
beundransvärd kvinna. För Guds skull, tala med henne. Gör mig
den tjänsten, det ber jag dig innerligt!”

Alexei Alexandrovitsj överläde under tystnad, och Stepan
Arkadjevitsj betraktade honom med deltagande, utan att störa honom.

”Vill du komma med till henne?” frågade han till sist.

”Jag är ännu icke ense med mig själv. Detta är även
anled-314

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free