- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
322

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

reste sig upp och följde lydigt med henne in i barnens skolrum. De
togo plats vid ett bord, vars vaxduk på många ställen var
sönderskuren av pennknivar.

”Jag tror det icke, jag tror det icke!” sade Darja ännu en gång
och bemödade sig om att fånga hans blick, som undvek
hennes.

”Man kan icke undgå att tro på föreliggande fakta”, svarade
han, varvid han särskilt betonade ordet ”fakta”.

”Men vad har hon då gjort?” frågade Darja. ”Vad är det
egentligen som hon gjort?”

”Hon har svikit sin plikt och bedragit sin man. Det är, vad hon
har gjort”, svarade han.

”Nej, nej, nej, det är icke möjligt! Nej, jag besvär er, ni har
misstagit er!” utbrast Darja, i det hon tryckte händerna mot
tinningarna och slöt ögonen.

Alexei Alexandrovitsj smålog kallt endast med läpparna, i
avsikt att visa henne och sig själv fastheten i sin övertygelse. Detta
ivriga försvar kunde icke alls göra honom vacklande, men det slet
åter upp hans sår. Han svarade med större livlighet: ”Ett
misstag är nog så gott som uteslutet, när hustrun själv omtalar för
mannen, att åtta års samliv och barnet, att allt detta varit ett
misstag och att hon ännu en gång vill börja om livet från början”,
sade han i vredesmod, i det han andades hörbart genom näsan.

”Anna och synden — det kan jag icke förena, det kan jag icke
tro.”

”Darja Alexandrovna!” började han. Nu blickade han rakt in
i hennes hjärtegoda, upprörda ansikte och kände, att hans tunga
ofrivilligt rörde sig friare. ”Jag skulle vilja ge mycket, om ett
tvivel ännu vore möjligt. När jag ännu tvivlade, var mitt hjärta
mycket tungt, men dock lättare än nu. När jag tvivlade, var dock icke
allt hopp försvunnet, men nu gives icke längre något hopp, och dock
tvivlar jag på allt. Jag tvivlar till den grad på allt, att jag hatar
min son och emellanåt icke tror, att han är min son. Jag är
mycket olycklig.”

Det hade han icke behövt säga. Det hade Darja Alexandrovna
insett, så fort han blickat henne i ansiktet. Hon greps av
medlidande med honom, och tron på väninnans skuldlöshet började
vackla i hennes hjärta.

”0, det är fruktansvärt! Men är det verkligen sant, att ni
beslutat er för skilsmässa?”

”Jag har beslutat mig för detta som en sista utväg. Det
återstod mig ingenting annat.”

”Återstod ingenting annat, återstod ingenting annat . . .”
upprepade hon med tårar i ögonen. ”Nej, säg icke, att det icke
återstod er något annat!” utbrast hon.

”Det är just det fruktansvärdaste i ett sådant lidande som detta,
att man icke, liksom vid varje annat lidande, vid en förlust, vid ett
dödsfall, kan inskränka sig till att bära sitt kors ensam, utan att
man här måste handla själv”, sade han, som om han gissat hennes
tankar. ”Man måste försöka komma ut ur den förödmjukande
be-322

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free