- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
323

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lägenhet, i vilken man råkat. Man kan icke leva tillsammans på
tre man hand.”

”Det förstår jag, det förstår jag fullkomligt”, svarade Darja och
sänkte huvudet. Hon satt tyst en stund och tänkte på sig och sina
egna bekymmer i familjelivet. Plötsligt höjde hon huvudet med en
energisk åtbörd och knäppte bönfallande ihop händerna. ”Gör det
icke! Ni är kristen. Tänk på den stackars kvinnans öde. Vad skall
det bli av henne, om ni förskjuter henne?”

”Jag har tänkt på det, Darja Alexandrovna, jag har tänkt
mycket på det”, svarade Alexei Alexandrovitsj. På hans ansikte
framträdde röda fläckar, och de sorgsna ögonen blickade henne rakt i
ansiktet. Darja Alexandrovna kände ett innerligt medlidande med
honom. ”Jag har tänkt på det, sedan hon omtalade för mig, vilken
skam som hon vållat mig. Jag lät allt förbli som förr. Jag
gav henne möjlighet att bättra sig och försökte rädda henne. Och
resultatet? Icke ens den lättaste fordran, iakttagandet av yttre
anständighet, har hon uppfyllt”, sade han, i det han blev häftigare.
”Rädda kan man endast den, som icke vill gå under. Men vad skall
man göra med den, som är så fördärvad och sedeslös, att hon till
och med i undergången ser en räddning?”

”Allt, blott ingen skilsmässa!” svarade Darja Alexandrovna.

”Vad menar ni med allt?”

”Nej, det är förfärligt. Då blir hon ingens maka, hon kommer
att gå under!”

”Vad kan jag då göra åt den saken?” svarade Alexei
Alexandrovitsj, i det han drog upp axlarna och ögonbrynen. Minnet av
hustruns sista förseelse försatte honom i en sådan förtrytelse, att
han åter blev lika iskall, som han varit vid början av samtalet.
”Jag är er mycket tacksam för ert deltagande, men nu måste jag
bryta upp”, sade han och steg upp.

”Nej, stanna! Ni får icke störta henne i fördärvet. Stanna ännu
en stund, så skall jag berätta något om mig själv. Jag är gift, och
min man har bedragit mig. Av vrede och svartsjuka ville jag lämna
allt i sticket och ville till och med . . . Men jag kom till besinning,
och vem var det, som räddade mig? Anna! Och ser ni, jag lever
ännu. Barnen växa upp, min man återvänder till sin familj och
erkänner sitt felsteg. Han blir renare och bättre, och jag
lever . . . Jag har förlåtit, och även ni måste förlåta!”

Alexei Alexandrovitsj hörde på, men hennes ord gjorde icke
längre något intryck på honom. I hans själ flammade åter
hela vreden från den där dagen, då han fattade sitt beslut att
skiljas. Han ruskade på sig och sade med skarp, hög röst: ”Förlåta
kan jag icke, och icke heller vill jag det, och jag anser det även
orätt. Jag har gjort allt för denna kvinna, och hon har trampat
allt i smutsen, vilket tycks vara hennes rätta element. Jag är ingen elak
människa, jag har aldrig hatat någon, men henne hatar jag med
min själs hela styrka, och jag är absolut ur stånd att förlåta henne,
därför att jag hatar henne så högt för allt det onda, som hon gjort.”
Det hördes på hans röst, att han var nära att brista i gråt av
vrede.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free