- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
324

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Älsken edra ovänner . . viskade Darja Alexandrovna skyggt.

Alexei Alexandrovitsj smålog föraktfullt. Detta bibelspråk
kände han redan länge till, men det var dock icke användbart vid hans
fall.

”Älsken edra ovänner! Men att älska dem, som man själv
hatar, det är omöjligt. Förlåt mig, att jag berett er smärta. Var
och en har nog av att bära sitt eget lidande!”

Alexei Alexandrovitsj, som nu återvunnit herraväldet över sig
själv, rekommenderade sig lugnt och åkte sin väg.

Tolfte kapitlet.

Då man steg upp från bordet, hade Ljevin gärna följt med
Katja in i salongen, men han fruktade, att det kunde vara henne
oangenämt, om han alltför öppet visade, att han slog sig ut för
henne. Till följd därav stannade han kvar hos herrarna och deltog
i det allmänna samtalet, men fastän han icke såg Katja, förnam
han dock känslan av hennes rörelser, hennes blickar och den plats
i salongen, där hon befann sig.

Genast på fläcken och utan att det kostade honom minsta
ansträngning uppfyllde han löftet, han givit henne, nämligen att
alltid tänka gott om alla människor och älska dem. Samtalet hade
börjat röra sig om församlingsorganisationen, i vilken Peszov
trodde sig urskilja en bestämd princip, som han kallade
”korprincipen”. Ljevin höll varken med Peszov eller med sin bror,
som på sitt vanliga sätt delvis erkände den ryska
församlingsorganisationen, delvis klandrade den. Men han deltog i deras samtal och
bemödade sig därvid om att åstadkomma en utjämning mellan dem
och förtaga skärpan i deras svar. Han intresserade sig absolut
inte alis för det, han själv sade, och ännu mindre för det, de båda
andra sade; han hyste endast en önskan, nämligen att alla
människor skulle känna sig väl till mods och förnöjda. Han
intresserade sig blott för ett enda här i världen, och detta enda
befann sig därinne i salongen, förflyttade sig framåt och stannade
vid dörren. Utan att vända sig om, kände han hennes blick,
som var riktad på honom, och hennes leende, och nu måste, måste
han vände sig om. Hon stod i dörröppningen tillsammans
med unge Schtscherbatzki och såg åt det håll, där han,
Ljevin, satt.

”Jag antar, att ni vill gå till pianot”, sade han och trädde fram
till henne. ”Musik, det är något, som jag saknar på landet.”

”Nej, vi ha bara kommit hit för att hämta ut er, och jag tackar
er” — vid dessa ord belönade hon honom med ett leende — ”för
att ni kommit fram till oss. Vad ha människorna för nytta av att
tvista? Den ena låter ju inte övertyga sig av den andra.”

”Ja, det är sant”, sade Ljevin. ”Mången gång disputerar man
så hetsigt, endast därför att man inte kan begripa, vad
motståndaren vill bevisa.”

”Jag förstår — man måste inse, vad motståndaren egentligen

324

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free