Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tolfte kapitlet - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Darja kände sig fullkomligt tröstad över det samtal, som hon
haft med Alexei Alexandrovitsj, då hon såg dessa två bredvid
varandra, Katja, som med kritbiten i handen med ett blygt, lyckligt
leende blickade upp till Ljevin, och hans vackra gestalt, som lutade
sig ned över bordet, i det de strålande ögonen riktades, än på
bordet, än på henne. Plötsligt strålade hela hans ansikte; han hade
förstått: Det betydde: ”Den gången kunde jag icke svara
annorlunda.”
Han såg frågande på henne. ”Endast den gången?”
”Ja”, svarade hennes leende.
”Och nu . . . Och nu?” frågade han.
”Nåväl, var god och titta här och läs. Jag skall skriva, vad jag
önskar, vad jag ivrigt önskar:” Hon skrev följande
begynnelsebokstäver: ”A, n, m, k, g, o, f, v, s, h.” Det betydde: ”Att ni måtte
kunna glömma och förlåta vad som hänt.”
Han grep med krampaktigt darrande fingrar kritbiten och skrev
i sådan sinnesrörelse, att kritbiten gick sönder,
begynnelsebokstäverna i följande mening: ”Jag har ingenting att förlåta och
glömma; jag älskar er alltjämt lika högt.”
Hon såg leende på honom.
”Jag har förstått”, viskade hon. ^
Han slog sig ned och skrev en lång mening. Hon förstod allt,
och utan att fråga, om hon uppfattat allt riktigt, tog hon kritbiten
och svarade med ens.
Trots det att han bemödade sig en längre stund, kunde han icke
förstå, vad hon hade skrivit, och såg henne ofta i ögonen. Han
var alldeles hänförd av sin lycka och kunde icke tyda
begynnelsebokstäverna på rätt sätt, men i hennes förtjusande, av lycka
strålande ögon läste han allt, som han behövde veta. Och nu skrev
han tre bokstäver. Men han hade ännu icke skrivit slut, då hon
redan läste det skrivna bakom hans hand, själv avslutade det och
även skrev till svaret med ens: ”Ja.”
”Ni spela väl secrétaire?” frågade den gamle fursten, som trädde
fram till dem. ”Men nu måste vi åka, om du vill hinna i rättan
tid till teatern.”
Ljevin reste sig upp och följde Katja till dörren.
Under deras samtal hade redan allt erforderligt blivit sagt; det
hade blivit sagt, att hon älskade honom och att hon skulle säga
sin far och sin mor, att han skulle komma hem till dem följande
förmiddag.
Trettonde kapitlet.
Då Katja åkt därifrån och Ljevin var ensam, kände han en sådan
oro och önskade så otåligt, att tiden hade gått till följande
förmiddag, då han skulle få återse henne och för alltid förena sig med
henne, att han fruktade dessa fjorton timmar, som han måste
tillbringa utan Katja, som döden. Han måste nödvändigtvis vara
tillsammans med någon och prata. Stepan Arkadjevitsj skulle ha
varit det angenämaste sällskapet, men han åkte bort, såsom han
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
