- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
327

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sade, till en aftontillställning, men i verkligheten till baletten.
Lje-vin hann nätt och jämt säga honom, att han var lycklig och höll
mycket av honom och aldrig skulle glömma, vad han hade gjort
för honom. Av Stepan Arkadjevitsjs blick och leende kunde

Ljevin sluta sig till att denna förstod att uppskatta hans
känslor.

”Nå, då är det väl nu inte på tiden för dig att dö?” sade
Stepan Arkadjevitsj och tryckte rörd hans hand.

”Nej, nej”, svarade Ljevin.

Då han tog avsked av Darja Alexandrovna, önskade hon
likaledes honom lycka, i det hon sade: ”Jag gläder mig mycket åt, att
ni åter träffat Katja. Gamla vänskapsförhållanden måste man
hålla i ära.” Alla dessa ord väckte en oangenäm känsla hos
Ljevin. Denna kvinna hade icke alls någon förståelse för hur högt allt
detta stod över henne, och hade icke bort våga tala därom. Ljevin
tog avsked av värdfolk och gäster, men för att icke behöva vara
ensam, klängde han sig fast vid brodern.

”Vart åker du?”

”Jag åker till ett stadsfullmäktigesammanträde.”

”Då följer jag med. Får jag det?”

”Ja, varför inte? Kom bara”, svarade Sergei Ivanovitsj
leende. ”Vad är det fatt med dig i dag?”

”Med mig? Jag är lycklig!” svarade Ljevin och släppte ned
fönstret i vagnen, i vilken de åkte. ”Det är väl inte för kallt för
dig? Det är så kvavt här inne. Jag är så lycklig. Varför har
du aldrig gift dig?”

Sergei Ivanovitsj smålog.

”Jag är mycket glad. Hon tycks vara en förtjusande fli . . .”
började han.

”Tala inte, tala inte, tala inte!” utbrast Ljevin, grep med båda
händerna tag i kragen på Sergei Ivanovitsjs päls och fällde upp
den. ”Hon är en förtjusande flicka”, det var ett alltför vanligt,
banalt uttryck, som icke alls motsvarade hans känslor.

Sergei Ivanovitsj brast i ett glatt skratt, något som endast
sällan hände honom.

”Nå, men jag får väl åtminstone säga, att jag gläder mig mycket
däröver.”

”Det får du säga i morgon, men intet mer nu! Ingenting,
ingenting, du måste vara alldeles tyst!” sade Ljevin och tryckte ännu en
gång pälskragen mot hans mun. Så tillade han: ”Jag håller mycket
av dig. Hur är det? Får jag komma med in på sammanträdet?”

”Ja, naturligtvis.”

Klockan var redan över ett, då Ljevin återvände till sitt hotell.
Han blev förfärad vid tanken, att han nu i tio timmar måste vara
ensam med sin otålighet. Kyparen, som hade nattjänstgöring och
därför var vaken, tände ljusen i hans rum och ville sedan gå ut
igen, men Ljevin höll honom kvar. Denne kypare, Jegor, som
Ljevin förr aldrig lagt märke till, visade sig vara en mycket
förståndig, hygglig och framför allt hjärtegod människa.

”Nå, Jegor, det är väl svårt att hålla sig vaken hela natten?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free